När man inte har möjlighet att resa kan man titta på gamla bilder och minnas. När man gör det kan glädjen med resan leva längre.
Jag minns en resa vi gjorde till Italien. Det var nog första gången vi hyrde ett hus av en person vi inte kände. Vi var tre par som åkte tillsammans. Vi reste till en by utanför Pisa i Italien. En vecka före resan ringde hon som hyrde ut huset och sa att hon skulle och möta oss på flygplatsen. Vilken service tyckte vi. Men sen förstod vi. Vi skulle aldrig ha hittat dit utan henne. Det var små vägar att följa. På ett ställe kändes det som vi körde över någon annans gårdsplan. Men fint var det.
Vi kom sent på kvällen, så vi kunde inte handla något. Vi frågade kvinnan om affärer. Nä. Alla är stängda. Det är ju lördagkväll. Men i morgon bitti då, undrade vi. Nä, det är ju söndag, svarade hon. Så på söndag morgon samlade vi ihop vad vi hade som var ätbart till frukost. Två bananer, delad på sex. Twix, kexchoklad och riesen. Sen hade som tur var vi med oss lite kaffe som vi drack till. Inte så näringsriktig frukost.
Sedan körde vi runt i omgivningen ganska länge innan vi till sist hittade en livsmedelsaffär som faktiskt var öppen och då var vi alla rejält hungriga. (Vi hittade inte heller en öppen restaurang. Detta var verkligen på landsbygden.) Men veckan i Italien blev sedan en fantastisk reseupplevelse. Jag kanske återkommer med mer om denna resa. Men det jag minns mest är nog ändå gemenskapen vi hade. Den är så viktig och det märker vi i dessa tider.
Nu kan du bli påmind när det kommer nya inlägg, klicka på knappen här under och fyll i namn och e-postadress.
