Kramas mera – vi lever på hoppet

Vad saknar ni när man blir mer isolerade? Det som är intressant är hur vissa behov utkristalliserar sig, blir mer viktiga än man visste.

Jag saknar naturligtvis människor. Framförallt de som är mina närmaste. Men idag kände jag också att jag saknar kramar. Förut kramades man till höger och vänster. Barnbarn, barn, vänner men också kollegor och bekanta. Idag ställer vi oss en bit ifrån varann när vi pratar och helst utomhus. Vi rör inte vid varandra och vi pratar mest om den förändrade värld vi lever i.

Jag saknar andra samtalsämnen. Resor på gång, trevliga kulturella upplevelser och barnens eller barnbarnens utveckling.

Men mest saknar jag kramar.

Jag skickar en digital kram till er alla och hoppas på en fysisk kram framöver. Jag lever på hoppet.