Läs berättelsen om Konrad. Jag lägger ut nya kapitel två till tre gånger i veckan.
Här finns förra avsnittet om du missat det. Förra avsnittet.
Kapitel 5
Fredag 6 feb kl. 09:30
Lars Hammar satt på sitt rum och funderade. Idag hade rektor kallat alla dekaner för att prata om medicinska fakultetens framtid. Det handlade inte bara om fakulteten utan både om förändring av synen på tandläkare/läkare och även om lokaliseringen. Just när det gällde lokalerna kunde detta även påverka de andra fakulteterna, men de stora förändringarna skulle främst ske inom tandläkarhögskolan. Det var därför det var så passande att Konrad Björk skulle företräda fakulteten. Han jobbade ju inom tandläkarhögskolan och var en internationellt erkänd forskare inom området. Prodekan Anita Sveder var väl bra, men hon jobbade inom omvårdnad och var inte alls på samma sätt insatt i frågan.
Konrad Björk hade varit tyst och sluten sista tiden. Han minns ett möte de haft bara för en vecka sen. Han hade ställt en fråga till Konrad och när han inte fått något svar, hade han höjt rösten lite.
Konrad hade nästan exploderat, han som brukade vara lugn och samlad hade varit nära att gå till fysisk attack. Han hade blivit förskräckt, men just då vågade han helt enkelt inte fråga vidare.
Telefonen ringde.
”Lars Hammar”, svarade han.
”Nej, det är inte möjligt, vad säger du, vad har hänt.”
”Ja, då säger vi de. Ta hand om henne. Hej då.”
Lars Hammar tittade rakt fram. Han lyfte handen framför sig. Den darrade. Vad är det som händer? Varför?
Han tog ett djupt andetag och lyfte sedan luren och slog ett nummer.
”Ulla Nilsson”, svarade det i andra änden.
”Hej, det är Lars Hammar. Jag har ett tråkigt meddelande gällande Anita Sveder, vår prodekan. Hon skulle ju komma på sammanträdet idag. Jag fick just ett samtal från hennes man. På vägen till jobbet, du vet hon bor på Sofiehem och skulle över gatan från Sofiehem till Ålidhem. När hon gick över gatan kom en bil i full fart, från ingenstans, säger tydligen någon som var i närheten. Han bara körde rakt på henne och for sedan därifrån.”
”Vad säger du? Så fruktansvärt, hur gick det med henne, blev hon mycket skadad,” frågade Ulla?
”Hon är mycket svårt skadad, höften är krossad, och käken. Hon är medvetslös än och ligger visst på operation nu.”
”Vilket öde. Hur kan man köra så?”
”Men som du förstå”, fortsatte Lars Hammar, ”vi har ingen att skicka på sammanträdet idag. Konrad Björk är försvunnen och Anita Sveder är överkörd.”
”Nä, jag förstår. Jag ska genast meddela rektor.”
”Men varför”, fortsatte Lars Hammar. ”Vad är det som händer?”
Ulla var tyst, vad skulle hon svara. Lars Hammar lät pressad, faktiskt nära tårarna. Det var mycket olikt honom. Han skulle kanske ta kontakt med POU. Det var personal- och utvecklingsavdelningen, de hade personal som kunde handskas med sådana situationer.
”Jag förstår att du inte har något svar. Det är bäst du går till rektor nu.”
”Du kanske skulle ta kontakt med POU”, sa Ulla, ”det blir tufft för personalen.”
”Kanske det, kanske det ”, sa Lars Hammar tankfullt och sedan avslutade de samtalet.
Ulla Nilsson la sakta ner luren. Nog hade dom väl otur där borta. Eller var det något underligt att det hände båda två någonting. Ja konstigt att någon försvinner, det är det ju alltid.
Hon reste sig och gick ut i korridoren. Rektor skulle inte bli glad över detta. Men det var ju inte bara en förkylning utan en allvarligare olycka, så det var ju inte mycket att göra något åt detta.
Dörren stod på glänt, hon knackade försiktigt.
”JA,” hördes inne från rummet.
Ulla gick in. Kontoren låg på 6:e våningen. Ulla hade kontoret in mot en s.k. innergård, där hon kunde genom sitt fönster se ända ned till entréplanet på 3:e våningen.
Rektors rum var på andra sidan och hela sidan var täckt av fönster ut mot staden. När Ulla gick in kom hon ofta av sig när hon tittade på utsikten.
Rakt fram såg man de stora byggnaderna tillhörande Umeå Universitetssjukhus. Lite bortanför sjukhuset kunde man skymta bron, den vackra hängbron över Umeälven. Åt vänster såg man hela universitetsområdet med dammen i mitten och alla slingrande gångvägar som fanns över hela Campusområdet. Till höger i fönstret såg man ned mot centrala staden. Man såg inte ned till centrum, men man såg de andra två broarna över Umeälven.
Rektor hade ett stort avrundat skrivbord i Björk. De hade valt just träslaget björk för sina möbler och även i olika inredningsdetaljer just för att det här var Björkarnas stad.
”Jaha, vad vill du”, sa rektor.
Ulla tittade på honom. Han lät lugn och samlad. Hur skulle han reagera.
”Jag fick just ett samtal från Lars Hammar. Anita Sveder kommer inte på mötet. Hon har råkat ut för en olycka. Hon blev överkörd av en bil på väg till jobbet i morse.”
”Vad säger du,” rektor stirrade på henne.
”Hon är allvarligt skadad, både höft och käke är krossad och hon hade inte vaknat från medvetslösheten. Hon skulle visst opereras nu”, fortsatte Ulla.
Rektor såg grå ut i ansiktet. Han höll händerna för ansiktet. Han såg nästan rädd ut. Nej, det måste vara inbillning tänkte Ulla. Han var nog bara chockad. Så viktigt kunde ju inte detta beslut vara, men det verkade ju konstigt att så mycket skulle hända just vid dessa tillfällen då frågan skulle diskuteras. Ulla var inte så insatt i sakfrågan. En del kände hon till, då det berörde en omflyttning av lokaler, där universitetet och landstinget inte skulle ha så många lokaler tillsammans som idag. Detta skulle kunna göra att universitetet skulle kunna minska sina lokalkostnader genom att minska lokalytorna, eller förtätning som det så fint kallades. Men detta kunde väl inte vara så viktigt?
Sen handlade det om undervisning och den delen var hon inte alls insatt i.
Rektor tog ett djupt andetag.
”Vad fruktansvärt, vi måste be Kristina skicka en blomma till sjukhuset”, sa han.
Kristina var rektors sekreterare. Hon fixade allt åt honom. Blommor, hotellrum, möteslokaler, höll reda på tider och såg till att han inte missade några åtaganden.
”Vi måste gå på mötet nu”, fortsatte rektor. ”Vi får meddela dekanerna detta på mötet.”
Ulla gick tillbaka till sitt rum och hämtade materialet som skulle med och tog sig sedan en trappa upp för att komma till möteslokalen.
Alla dekaner satt samlade i rummet när rektor och Ulla kom in.
”Tack för att ni kunde komma”, började rektor. ”Det har hänt en sak nu på morgonen som jag vill börja berätta.”
Han berättade om olyckan och alla såg chockade ut.
”Stackars Anita,” suckade Anna-Karin Fredriksson, dekan på humanistiska fakulteten.
”Det blir svårt att ta ett beslut utan någon representant från medicinska fakulteten,” fortsatte rektor, ”så jag vill bara höra om ni har några åsikter om förslaget till förändring?”
”Jag tycker det låter bra sa Carina Almqvist”, rektor för lärarutbildningen. ”Det blir en mer likartad organisation som övriga universitetet och lokalerna kan utnyttjas mer rationellt.”
”Håller med”, sa Anders Gyllberg från tekniska fakulteten.
Övriga på mötet nickade instämmande.
Rektor avslutade mötet och alla gick till sitt.
Kapitel 6
Torsdag 12 feb kl 12:30
Polisen hade lämnat byggnaden först under onsdagen och jag försökte nu återgå till mitt normala arbete. Morgonen hade gått åt till att attestera och kontera fakturor på nätet. Det hade kommit 95 fakturor under tiden då allt varit upp och ned. Jag fick kontera dessa samt omdirigera en del till Mats Lundh som fått hoppa in som vikarierande dekan tills någon av dekanerna kom tillbaka. Anita vår prodekan låg kvar på lasarettet. Hon hade visst vaknat till någon gång, men var fortfarande mycket dålig och ingen visste riktigt hur det skulle gå. Konrads rum stod kvar som han lämnat det eller rättare sagt som poliserna hade lämnat det efter deras genomgång. De hade inte hittat någonting som var intressant eller kunde ge några spår. På institutionen hade vi slutat prata om honom. Det var för jobbigt att prata om vad som hänt. Vi ville inte ta ut någonting i förväg, men många av oss trodde att han var borta för alltid.
Katarina ringde varje dag, men jag sa inte så mycket utan lyssnade mest.
Jag tittade på min kalender i datorn, där brukade jag skriva upp vilka arbetsuppgifter som måste göras och vilka möten som skulle förberedas på olika sätt, som att beställa fika eller att skicka kallelser till olika sammanträden. Ibland kunde det inträffa att jag även skulle medverka och vara föredragande om ekonomin eller skriva minnesanteckningar.
I kalendern hade jag antecknat ett möte som studierektorerna skulle ha, där de skulle planera nästa års utbildning. De ville även att jag skulle plocka fram ett material om ett jubileum som tandläkarhögskolan hade år 2006, då de firade femtio år som tandläkarhögskola i Umeå. Det var tydligen någon student som skulle skriva en uppsats om Umeå universitets historia och studierektorerna ville titta igenom materialet innan de lämnade det till henne. Problemet var ju alltid med sådant material. Var fanns det? Troligtvis fanns det ett exemplar på diariet, men vi borde ha kvar några egna exemplar av denna jubileumsskrift. Jag funderade ett tag. 2006 var ju inte så många år sedan, kunde det ligga kvar i något rum. Nä, troligtvis inte. Vi hade under slutet av 2007 flyttat runt och bytt rum med varandra, så då hade en hel del utrensningar gjorts. Då borde de exemplar som fanns kvar vara nere i källararkivet. Källararkivet fanns precis som namnet antyder nere i källaren. Man gick ner i kulverten och gick en bit åt vänster och där fanns några arkiv. Både tandläkarhögskolan och biomedicin hade sina arkiv där.
Jag plockade fram min gröna kofta som alltid hängde på en krok i mitt rum, främst för de kalla måndagarna, men även för andra tillfällen. Detta var just ett sådant tillfälle. När man lämnade trappen och gick ned i kulverten var det en temperatursänkning med ett par grader och ofta lite rå kall blåsig luft.
Jag gick ned för trapporna och gick tills trappen avslutades med en branddörr. Jag öppnande den. Dörren var tung, så jag fick använda båda händerna för att öppna den, och den gnisslade en del när man öppnade den. När man gått genom branddörren var det alldeles mörkt trots att det var mitt på dagen. Jag tryckte in lysknappen och då såg man kulverten som gick både till höger och till vänster. Jag gick till vänster en liten bit och på höger sida om gången fanns en dörr som det stod arkiv på. Jag tog min nyckel och öppnade dörren och innanför flera dörrar på varje sida. Jag gick fram till den andra dörren på höger sida. På dörren stod Förråd A:II. Det var vårt ena förråd. Där fanns mest gamla papper. Sedan hade vi även två förråd till. Förråden A:III och A:IV I dessa förråd fanns olika instrument och maskiner, samt en del gamla möbler och en del tavlor med mera.
Jag öppnade dörren. Luften kändes instängd och jag hostade lite. När jag tände lyset kunde jag se dammet som flög upp i luften. Förrådet bestod av en massa hyllor som man med hjälp av en ratt kunde skjuta fram och tillbaka. Längst in stod det äldsta materialet, så jag gick till de yttersta hyllorna och började titta. Troligtvis skulle det finnas en låda i storlek mellan en större skokartong och en banankartong. Jag tittade över hyllorna, på den yttersta fanns mest pärmar av olika färger och storlekar. Jag drog efter ratten och fick fram nästa par av hyllor. Där nästan nere på golvet stod några lådor. Jag gick fram och tittade. Den första innehöll gamla disketter. Den andra var budget och andra ekonomipapper från 2003–2006. Men den tredje lådan innehöll broschyrer, affischer och just dessa minnesböcker jag sökte efter. Jag tog upp en av dessa böcker och stängde lådan och ställde tillbaka de två andra lådorna på sin plats.
Jag släckte lyset och lämnade förrådet. Den dörr som gick in till förrådslängan måste låsas igen. Det räckte inte att man slängde igen dörren som det var i förrådsdörrarna innanför. Jag stängde dörren och med ena handen grävde jag i fickan efter nyckeln och med andra handen höll jag i boken. Jag tog fram nyckeln och låste, men när jag skulle stoppa tillbaka den i fickan ramlade den ner på golvet. Jag plockade upp den, men samtidigt drogs min blick mot något på golvet. Det var en del av en penna samt en pappersbit. Skräp tänkte jag först, men så tittade jag på den biten av pennan. Jag kände igen den. Det var just den pennan Konrad alltid brukade ha. Han hade varit på en konferens i Paris och där fick de varsin penna som på skaftet hade en liten målning av Mona-Lisa. Bara en reklampenna, men jag vet att det var den penna han ständigt hade i sin bröstficka. Hade han haft den de senaste dagarna, eller hade den gått sönder och hamnat här för länge sedan. Jag hade ingen aning. Jag lyfte pappersbiten. Det stod några ord, men det var inte svenska i alla fall, fast handstilen. Ja handstilen liknade Konrads. Jag släppte lappen. Tänk om polisen behövde se detta och så hade jag kanske sabbat det genom att röra på den. Men biten av pennan hade jag inte rört.
Jag skyndade mig i väg och sprang upp på rummet. Jag slängde mig på telefon och sökte efter Kalle Jansson på polisen.
Nästa kapitel kan du läsa här: Länk till kapitlet
Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!
