Vi bor i ett radhus. Det är inte speciellt lyhört, men grannens hunds dova skall hör vi varje dag. Inte hela tiden, men ibland. Varför skriver jag det här? Jag tänkte både på hunden och grannarna. Varför skäller hunden? Ensamhet, rädsla, nyfikenhet? Jag vet inte. Men så är det.
Vi förstår inte alltid, varken hundar eller människor.
Jag blir ledsen när människor klankar på andra människor med grova anklagelser och hårt språk. Jag har väldigt svårt för det. Tyvärr har detta hårda språk smugit sig in på fler och fler områden. Inom politiken, på sociala medier, på skolorna och även på arbetsplatsen. Ibland finns det även bland vännerna.
Jag minns en gång när jag tappade humöret och sa till på skarpen åt en vän som pratade illa om en bekant till mig. Hen blev chockad, men slutade prata illa om andra. I alla fall så jag hörde.
Jag tycker att vi ska försöka säga snälla saker om varandra. Att ha ett mjukare språk även om vi har olika åsikter. Att vi dessutom måste lyssna mer på varandra. Vi förstår inte men alla har rätt att bli lyssnad på. Alla människor har rättigheter, men till detta kommer även skyldigheter. En skyldighet att försöka göra gemenskapen bättre.
Jag tycker om att finna dolda korn hos människor. Hitta guldklimpen som många döljer. Men vi måste naturligtvis också säga ifrån. Men inte genom att göra personliga påhopp.
Kan vi göra gemenskapen människor emellan bättre genom att använda ett mjukare språk? Vill du vara med och göra skillnad?
Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!
