Här kommer slutet på min bok “Även det dolda – ska bli synligt”.
Följ nu Konrad och det han har att berätta. Har du missat förra avsnittet. Det hittar du här.

Du kanske behöver börja från början. Här finns första delen.

Kapitel 47 – Bekännelsen

Jag drog igen dragkedjan på jackan och fällde upp kragen. Träden vajade oroväckande i vinden och varje steg kändes tunga i motvinden. På himlen tornade de mörka molnen upp sig och jag torkade bort en vattendroppe som landade på näsan. Jag hade paraplyet i min hand, men blåsten gjorde att den blev oanvändbar. Dropparna blev fler och fler. Jag tittade runt omkring mig och sökte ett regnskydd. Jag visste att Dragonskolan låg ganska nära, jag kanske skulle hinna dit. Då öppnade sig himlen. Floder av vatten dränkte jorden. Jag rusade till den närmaste byggnad jag kunde se. Hedlundakyrkan stod det på väggen. Jag tog tag i dörren, som öppnade sig och jag klev in. Jag skakade av mig som en hund i hallen.

Det var alldeles tomt och tyst därinne. Jag gick fram en bit och såg några toaletter till vänster och gick in i en av dem. Spegeln visade ett ansikte full av regndroppar som rann nerför ansiktet. Jag tog en pappershandduk och torkade av både ansikte och hår. Jag tittade igen. Bilden visade en äldre man med grått hår. Jag visste att på bakhuvudet fanns fortfarande kvar en del av det mörka håret, men grånaden hade kommit snabbt under de senaste månaderna. Ansiktet var även märkt av djupa fåror. Tidigare hade jag sett yngre ut än min ålder, men nu såg jag äldre ut.

Jag gick ut från toaletten och tittade ut genom fönstret på vägen, fortfarande detta kraftiga regn.

Jag vände mig om och tittade runt i lokalen. Genom några glasväggar såg jag bord och stolar till höger. Jag gick längre in i lokalen och såg kyrksalen innanför två tunga dörrar. Jag kikade in. Det var tyst och tomt. I bänkarna fanns psalmböcker nedstoppade, på orgeln som stod till vänster stod noter uppställda, men inga människor.

Jag satte mig i en bänk och tittade fram på korset och fönstret med de stora palmliknande växterna. Det var skönt att sitta här i tystnaden. Inga störande moment utan bara tystnaden och stillheten. En fristad tänkte jag, en plats att bara få vara på. Sakta sjönk axlarna ned och andningen blev lugnare. Jag kände hur ansiktet ännu en gång blev fuktigt, men denna gång av salta tårar. Mitt liv var en skärva och fanns det en framtid? Tankarna började snurra i tystnaden. Hur skulle mitt nästa steg se ut. Jag kunde inte fortsätta med att leva i ett zombieliknande tillstånd. Jag måste gå vidare, men hur?

Jag kände en hand på min axel och tittade upp. Där stod en äldre dam med vitt hår. Hon var liten och ganska satt, men leendet var äkta.

”Hej”, sa hon. ”Jag heter Gerd och är pastor här.”

”Hej”, svarade jag.

”Jag ville bara fråga dig”, hon tvekade innan hon fortsatte, ”tänkte att du kanske ville prata”

Jag tittade på henne. Hon sa inget mer utan tittade bara på mig med mandelbruna ögon. Jag dröjde med svaret, men hon verkade inte märka det utan stod lugnt kvar med handen på min axel.

”Ja, jag vill prata”, jag ryckte till. Vad sa jag? Ville jag verkligen det. Var det verkligen jag som svarat.

Gerd verkade inte märka min förvåning utan stod lugnt kvar när hon började prata.

”Då tycker jag vi går till mitt rum, Gospelkören kommer snart och då är det slut med stillheten”, hon log och räckte mig handen för att dra mig upp ur bänken.

Jag tog hennes hand och reste mig upp. När jag stod där bredvid henne nådde hon inte upp mer än till min axel. Trots sin litenhet fanns det en självsäkerhet som gjorde att hon växte. Vi gick bort till en korridor med dörrar på båda sidorna och längst bort öppnade hon en dörr. Ett kontor med en soffhörna.

Hon pekade med handen på soffan.

”Vill du ha en kopp kaffe?”, undrade hon. ”jag tänkte i alla fall ta en kopp”.

”Gärna” svarade jag.

Hon gick iväg, men vände sig i dörröppningen.

”Skulle det inte vara gott med en macka till kaffet”.

Jag bara nickade och hon gick iväg.

Jag sjönk ned i soffan och funderade. Hur kunde jag säga att jag ville prata med en helt främmande människa. Skulle jag gå? Jag tittade ut genom fönstret, regnet hade minskat. Det skulle nog vara möjligt. Jag reste mig sakta ur soffan och tittade runt om i rummet. Min blick fastnade på en tavla. Den föreställde en väg och under stod texten ”Våga Vidare”. Jag blev stående framför tavlan. Att våga att ha mod att gå vidare. Hade jag det? Var det mod att prata med en främmande människa? Längre hann jag inte tänka innan Gerd var tillbaka. Hon ställde koppar + en termos samt ett brödfat med mackor på soffbordet. Jag satte mig i soffan igen och hon satte sig i en fåtölj som stod bredvid.  Vi tog för oss kaffe i tystnad och tog några tuggor av mackorna.

”Jag känner inte dig och du känner inte mig, så att börja prata då är inte lätt” började Gerd. Hon tittade på mig.

Jag nickade.

”Det krävs mod”, sa hon. ”Mod att våga”.

”Men vi kan väl börja med en presentation”, fortsatte hon, ”om du vill”.

”Jag heter alltså Gerd och jobbar här som pastor, det har jag gjort i snart sex år”, hon tittade på mig. ” Att vara pastor innebär till stor del att vara lyssnare, men för att vi ska kunna vara det har vi tystnadsplikt inskrivet i vårt uppdrag, så allt man säger stannar här”.

Hon tystnade och tittade på mig.

”Jag heter Konrad” svarade jag och sen tystnade jag.

”Vill du berätta”, frågade hon.

”Jag vet inte var jag ska börja”, svarade jag.

”Börja från början”, svarade hon. ”Eller börja med det värsta, eller mitt i”

”Svårt”, sa jag.

”Ok”, sa hon tankfullt. ”Då försöker vi börja med att jag frågar lite, känns det ok?”

Jag bara nickade.

”När jag ser på dig, ser jag en sliten man, som bär på smärtsamma minnen, men det känns som det var något som hände nyss som utlöste det”, började hon. ”har jag rätt?”

Jag nickade.

Vi tog båda lite mer kaffe och en macka till innan hon fortsatte.

”Vad är det som tynger ditt samvete?”, frågade hon.

Det var en lätt fråga att svara på.

”Att jag svikit så många”, svarade jag. ”Men” fortsatte jag. ”Vad är sant och vad är falskt, vad är bra och vad är dåligt. Det verkar finnas två sidor av allt.”

Hon tittade på mig, nickade ibland och lät det bli tyst ett tag.

”Men något hände nyss, som utlöste detta, vad var det?” Frågan kom långsamt och eftertänksamt.

Jag kände hur kylan från de blöta sockarna och tröjan trängde in i kroppen och jag började frysa.

Gerd reste sig och gick iväg, men var ganska snabbt tillbaka. I famnen bar hon några filtar.

”Här”, sa hon. ”Jag såg att du frös. Är du blöt?”

”Ja”, svarade jag. ”Sockarna är dyvåta”.

”Ta av dig dom”, sa Gerd. ”Jag lägger dom på elementet.”

Jag tog emot filtarna och drog av mig sockarna och gav till Gerd. Hon hängde upp dem på ett element i rummet. Jag tog sedan en filt över benen och en över axlarna och den tredje lade jag i knäet. Hon satte sig ned och tittade på mig och väntade.

”Jag blev kidnappad”, sa jag.

Hennes högra ögonbryn höjdes, men hon sa inget.

”Jag förstod inte att jag inte hade ett val. Jag trodde jag kunde välja, trodde att jag kunde välja min egen väg och ha mina egna åsikter. Men då jag ville hoppa av ett uppdrag jag hade, så hände det”, fortsatte jag.

Tårarna rann nerför mina kinder igen. Jag drog åt filtarna kring kroppen och kroppen skakade både av gråten och av att jag frös.

”Dom kidnappade mig och där fick jag veta vad jag varit del av. I veckor pågick det och sen släppte dom mig”. Jag tystnade och fortsatte sedan. ”Jag har varit del av ett nazistiskt nätverk och profiterat på andra världskrigets koncentrationsläger”. Jag sjönk ihop och grät. 

”MEN FATTAR DU INTE, jag är inte bättre än bödlarna som jobbade på koncentrationslägren, jag har varit en del av detta” skrek jag gråtande ut.

Gerd flyttade över till soffan och höll om mig. Hon sa ingenting utan lät mig gråta ifred.

När jag lugnat ned mig flyttade hon över till fåtöljen igen. Hon öppnade termosen med kaffe och pekade på mig. Jag nickade. Hon hällde upp en kopp åt oss var och bjöd på sista mackan. Vi drack kaffe och åt vår macka under tystnad.

”Du bär på ett tungt kors”, sa hon. ”Men du ångrar dig, det är viktigt”. 

Hon tittade på mig.

”Hur hamnade du i denna situationen” frågade hon sen.    

”Spelmissbruk”, svarade jag. Jag förlorade våra pengar.

”Hm”, sa hon tankfullt. ”Nu tror jag vi tar det från början. Kan du inte berätta om din uppväxt. Dina föräldrar, skoltiden, hur var det?”

Jag tog den sista klunken av kaffet medan jag funderade hur jag kunde börja.

Kapitel 48 – Uppväxten

”Mitt namn är Konrad Alexander Björk”, sa jag stolt den första dagen i skolan när jag stod upp bredvid min bänk.  Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag få börja skolan. Jag hade längtat. Jag började en vecka senare än de andra barnen, då vi just flyttat till staden. 

Bakom mig hörde jag hur fniss, skratt och viskningar startade efter min presentation.

”Konrad Alexander”, viskade ett av barnen bakom min rygg. ”Hur kan man heta så?”.

Jag stod kvar vid min bänk, ansiktet blev sakta rött, men jag sträckte på ryggen och låtsades att jag inte hörde.

”Tack Konrad”, sa fröken. ”Välkommen hit och varsågod att sitt”.

Jag satte mig ned och tittade bara framåt mot fröken och försökte undvika att höra de viskningar och skratt som uppstått.

”Nu ska vi börja dagens lektion, så då vill jag att ni slutar prata och lyssnar på mig”. Fröken tittade över klassrummet och viskningarna tystnade.

På rasten blev jag omringad av klasskamraterna.

”Hur kan man heta Konrad Alexander” ropade en av pojkarna.

”Det är” jag tystnade efter inledningen. Jag förstod helt plötsligt att ingenting skulle bli bättre av att jag berättade om de två nobelpristagarna i medicin som jag fått mina förnamn efter. Konrad Bloch som fick nobelpriset 1964, året före jag föddes eller Alexander Fleming som upptäckte penicillin. Det var pappas sätt att visa att han trodde på mig. En dag skulle mitt namn ”Konrad Alexander Björk” finnas bland pristagarna. Jag var stolt över mitt namn, men trodde inte att någon av barnen skulle förstå.

Skolan var inte vad jag trott. Jag kunde både läsa och skriva och skolarbetet blev ingen utmaning för mig utan mest långtråkigt. Rasterna var en fasa. Jag blev retad för mitt namn, för min annorlunda dialekt och för min klädsel. Jag älskade att ta på mig en kavaj och ha skjorta och en fluga. Det gjorde att jag kände mig fin. Pappa älskade att visa upp sin fina son och de vuxna älskade mig för mina kläder och mitt lillgamla sätt. Men barn. Jag hade mest varit för mig själv. Pappa lärde mig tidigt att läsa och jag fångades tidigt av alla berättelser som fanns. Vi bodde då  vid skogens början och jag gick ofta ut och vandrade på stigarna. Jag kunde sitta vid en myrstack flera timmar till exempel se hur myrorna arbetade med att bära saker till stacken eller sitta på en stor sten med en bok som jag läste.

Att heta Konrad Alexander gjorde att man stack ut från mängden och min ovana att leka med barn gjorde att jag var lätt att ge sig på.

När jag började i högstadiet flyttade vi till en ny stad. Denna gång var jag beredd. Mitt namn kunde jag inte ändra, men jag kallade mig bara för Konrad. Jag såg till att jag smälte in med rätt klädsel, med rätt intresse. Jag lärde mig läsa av andra, så att jag reagerade rätt. Jag började träna fotboll och lyckades rätt bra med det och tack vare min vana att läsa av folk. Att spela en roll blev min starkaste gren.

Pappa var bara intresserad att jag fick bra betyg så att hans dröm om min framtid kunde uppfyllas. Mamma fanns i vårt hem, men höll sig hela tiden i bakgrunden. 

Jag hade lätt för mig i skolan, med bra betyg. Pappa var nöjd och stolt. Han såg fram emot när hans son skulle lyckas med sin karriär. 

Pappa jobbade som läkare på vårdcentralen. Hans dröm hade varit att få forska och att bli en välkänd forskare. Han hade drömt om att hans namn skulle bli känt. Men då han var klar med sin läkarutbildning så dog hans far. Hans mor som var sjuklig behövde hjälp, så han flyttade till hemstaden och började som allmänläkare. Han trivdes nog med sitt arbete, men det var ju inte det som var hans dröm.

Han hade från det jag varit 3-4 år berättat om olika nobelpristagare. Vilka upptäckter de gjort och vad det betytt för samhället. Berättelser om nobelpristagare var min vanligaste godnattsaga. Det var bara när mamma läste sagor som det kunde bli om Pippi Långstrump och berättelser som andra barn hörde om.

Mamma hade träffat pappa på vårdcentralen. Hon hade jobbat som undersköterska där. När jag föddes slutade hon jobba för att kunna ge mig nyttig mat, se till att jag blev intellektuellt stimulerad och att inget farligt hände mig. Allt detta hade hon och pappa kommit överens om när hon blev gravid. De läste tillsammans om de senaste rönen om mathållning och pappa kom hela tiden med övningar som hon skulle jobba med mig för att hålla igång min intellektuella nivå. Allt från att räkna kottar till att minnas vilka saker som fanns i ett rum. Jag fick även träna min förmåga att beskriva och presentera genom att vid middagen berätta om myrornas liv eller fåglarnas husbyggande för mina föräldrar. 

Jag blev hela tiden uppmärksammad och blev aldrig undanskuffad för att jag var ett barn. Det gjorde dock att skoltiden blev en chock för mig, då träningen aldrig handlat om att leka med andra barn.

Gymnasietiden fortsatte ungefär som högstadietiden. Jag spelade min roll och lyckades bra i skolan. Men en dag förändrades något.

”Konrad”, en flickröst ropade.

Jag vände mig om och tittade.

”Konrad”, det var Sofia som gick i parallellklassen. 

”Hej Sofia”, svarade jag och stod stilla och väntade tills hon kom fram till mig. Hennes långa hår flög in i hennes ögon i vårblåsten. Hon tog handen och sköt undan håret från ansiktet. Handen var smal och naglarna var målade med rosa färg. Hennes ögon var mörkt blå och glimmade till av solljuset.

”Jag behöver hjälp”, sa hon. 

”Hjälp” sa jag frågande.

”Du vet matten”, fortsatte hon. ” Jag behöver hjälp att förstå”.

”Okej”, sa jag fortfarande frågande.

”Kan du hjälpa mig, sitta någon timme och gå igenom övningarna. Jag fattar inte”.

”Kan jag väl”, sa jag och ryckte på axlarna.

”Å vad du är gullig” sa hon. 

”Ska vi vara hemma hos mig” frågade hon.

”Blir bra” svarade jag. ”När”?

”Kan du inte följa mig hem direkt efter skolan imorgon” undrade hon.

”Kan jag” svarade jag.

Så blev det. Under hela våren hjälpte jag henne med matten. Det var som en ny värld.

Vi pratade mycket och hennes föräldrar var helt annorlunda än mina. Dom pratade om sport och om vad som hände på jobbet. De retades med varandra och skrattade en hel del. Inga redovisningar om myrornas liv eller fysiklektionen som det varit hemma hos oss.

På sommaren fortsatte vi umgås. Vi blev ett par och följdes åt för att bada, dansa och grilla i sommarnatten. Mamma och pappa var tveksamma till Sofia, men samtidigt var hon ju riktigt duktig i skolan. Men hon drog ju iväg mig från intellektuellt stimulerande aktiviteter tyckte dom.

En kväll satt jag och Sofia ute i hammocken utanför hennes föräldrars hus. Det var bara några dagar kvar innan vi skulle börja tredje året på gymnasiet.

”Vad vill du göra efter gymnasiet”, frågade hon.

”Jag ska gå läkarlinjen”, svarade jag.

”Tja, du kommer ju in i alla fall med dina betyg”, sa hon lite eftertänksamt.

”Men vill du inte göra något annat innan du börjar plugga”, fortsatte hon.

”Vad menar du”, svarade jag.

”Ja, resa, eller jobba ett tag eller så, inte bara plugga jämt”, fortsatte Sofia.

”Nä, har aldrig tänkt på det ”, svarade jag och skakade på huvudet.

”Du då” fortsatte jag. ”Vad vill du göra?”.

”Jag vill först jobba ett tag och tjäna ihop lite pengar, sen vill jag resa till Indien och bo där några månader”.

”Varför Indien?” undrade jag.

”Verkar så spännande land, så annorlunda, bara lockande helt enkelt.” hon tystnade och blicken försvann långt bort.

”Vill du inte följa med mig?” fortsatte hon. ”Vi kan uppleva världen tillsammans”.

”Nä, jag ska ju plugga”, svarade jag.

”Äh, vad du är tråkig”, kom det från henne.

”Men vad ska du bli, vad ska du plugga”, fortsatte jag.

”Tja, jag vet inte riktigt, kanske pluggar jag till veterinär när jag kommer tillbaka från Indien. Eller till lärare, eller skådespelare eller. Äh jag vet inte. Måste nog leva lite först för att veta”, där tystnade hon och tittade på mig.

”Varför vill du bli läkare” kom det sedan från henne.

”Jag vill bli läkare för att..”, där kom jag av mig. Pappa hade alltid sagt att jag skulle bli läkare och sedan skulle jag forska. Genom att ägna mig åt forskningen skulle jag kunna rädda fler människor och kanske få nobelpris. Men det kunde jag inte svara Sofia.

”Vet du inte varför du vill bli läkare”, kom det från Sofia. ”Och ändå har du så bråttom att börja plugga. Vet du verkligen vad du vill.” Hennes retsamma ”vet du verkligen vad du vill” vände upp och ned på min värld.

Vad vill jag. Jag hade alltid låtit någon annan styra mig. Pappa, kompisarna. Jag hade alltid spelat en roll.

När jag skulle börja tredje årskursen på gymnasiet sa pappa.

”När du går ut gymnasiet ska du få en bil av mig, det gör att det blir lättare för dig att åka till universitetet och sedan att komma hem”. 

Men jag funderade mycket. Jag började skriva fel på proven, trots att jag visste vad som var rätt. Sista terminen hade två av mina högsta betyg sjunkit. Pappa var förvånad, men sa åt mig att det fixar du.

Men jag fortsatte med att göra sämre ifrån mig. 

Sista dagen. Ute stod många föräldrar med plakat och ropade. Naturligtvis inte mina. Vi åkte på ett lastbilsflak och skrek ut vår glädje.

Efteråt kramades vi och sa farväl och gick åt varsitt håll. Jag gick hem och utanför huset stod bilen. En röd Opel Manta. Jag gick runt den och kände på den.

Pappa stod i dörren och tittade när jag gick runt den.

”Gillar du den”, frågade han.

”Den är läcker”, svarade jag.

Han frågade aldrig efter mina betyg, vilket kändes skönt. Han gick istället in och hämtade bilnycklarna och gav dem till mig. Jag öppnade bildörren och satte mig på förarsätet. Det luktade nytt. Jag stoppade in bilnyckeln i låset och startade bilen. Ett kort tag tänkte jag på den champagne och öl jag druckit på lastbilsflaket, men skakade på huvudet och körde iväg.

Det tog tre dagar innan pappa bad att få se mitt betyg. 

” Men Konrad Alexander, vad är detta” utbrast han. ”Du kommer aldrig in på l           läkarlinjen med detta betyg”.

”Nä”, svarade jag. ”Jag har sökt tandläkarlinjen istället”.

”Men, din dröm, då? Att forska att göra skillnad. Du måste ju läsa in ämnena så du kommer in på läkarlinjen”, fortsatte han desperat.

”Nä”, svarade jag. ”Det är inte min dröm, det är din dröm”.

Sen rusade jag ut till bilen och körde runt i flera timmar. När jag kom hem var pappa borta. Under den sommaren undvek jag och pappa varandra. 

Jag fick jobb på en hamburgergrill och när arbetstiden var slut sökte jag upp kompisar eller for ensam ut och vandrade i skogen.

Jag kom in på tandläkarhögskolan på Karolinska institutet och fick ett rum som inneboende hos en familj. Det var enkelt och trevligt. Jag tyckte skolan var rolig och utanför spelade jag min roll väl. Jag blev populär och vi träffades ofta på Röda rummet för att dricka billigt vin eller på Alexandras för att dansa.

När det gått tre månader på utbildningen hade jag fortfarande inte varit hemma någon gång, då ringde det på dörren. Utanför stod två polismän.

Pappa och mamma hade varit på väg mot Stockholm och hade krockat med en långtradare och båda hade dött på en gång.

” Vi fick aldrig prata ut. Vi var ovänner när de dog”, avslutade jag.

Ute hade regnet slutat och Gerd hade ett sammanträde att gå på, så vi bestämde att jag skulle komma tillbaka nästa dag.

Gerd gav mig ett visitkort med mail och telefonnummer.

”Ring eller maila mig när du vill”, sa hon. ”Vi ses imorgon”.

Vi reste oss upp och jag tog sockarna från elementet och satte på mig.

”Förresten”, kom det från Gerd. ”Får jag be för dig?”

Jag nickade och sen skildes vi åt.

Kapitel 49 – Katarina

Natten hade varit orolig. Katarina hade rest till Stockholm på jobb och mina tankar hade snurrat runt de samtal vi haft i kyrkan. Hur hade någon okänd fått mig att berätta så mycket? Skulle jag verkligen gå dit igen? Men till sist kände jag att jag måste, vad kunde jag förlora.

Solen sken och vädret hade växlat om till värme och ljus. Jag gick sakta fram. Tittade på gröna blad som tittade fram. Barn som lekte i gungorna och tävlade hur långt man kunde hoppa. Hade jag sett detta tidigare? När jag var barn såg jag ju alla småkryp i skogen, men sedan? Jag hade gjort allt för att upprätthålla min roll som säker och framgångsrik. 

Fast på sommaren med Katarina och barnen brukade allt släppa. Då hade jag lämnat rollen och bara njutit av natur och familj.

Jag var framme vid kyrkporten igen. Jag öppnade den försiktigt. Innanför sorlade det av ljud. Till höger kunde jag se en grupp pensionärer sitta vid flera bord. De diskuterade högljutt och jag kunde se kaffetermosen stå framme. Från kyrksalen kunde jag höra orgelmusik. 

”Hej, Konrad” hörde jag en röst bakom mig.

Jag vände mig om. Där stod den lilla kvinnan. Jag log och kände att hon gjorde mig glad. Jag följde efter henne till hennes tjänsterum.

På bordet stod två muggar, en termos, sockerkaka och två stora smörgåsar.

”Jag är förberedd”, sa hon.

Hon hällde upp en kopp kaffe och vi tog varsin macka.

”Vem betyder mest för dig”, kom det från henne.

Jag hade väntat nåt om hur jag mådde idag om jag sovit gott eller så, men hon överraskade mig.

”Katarina”, svarade jag ”och mina barn förstås”.

”Katarina”, hon sa det långsamt. ”Din fru?”

”Ja”, svarade jag och tog ytterligare en tugga av mackan.

”Berätta hur ni träffades”, fortsatte hon.

Tentaperioden var över. Hela min klass gick ut för att fira. Jag bjöd laget runt som vanligt. Vi skrattade och njöt. Snart var vårt tredje år över. Vi gick vidare till Röda rummet. Vi var lite berusade och överdrev väl lite extra också. Jag ledde och de andra följde efter. Strax efter oss kom ett tjejgäng in. Vi var ju mest killar, så vi blev intresserade. En del av tjejerna nappade snabbt och kom fram till vår grupp. Men tre tjejer satte sig ned vid ett eget bord och drack väldigt sparsamt med vin och såg ut att diskutera en bok. Jag gick fram till dem och försökte locka dem till vårt bord.

”Sitt hos oss, inte behöver ni sitta här ensamma”, sa jag till dem.

En av tjejerna tittade på mig. Hon hade mörkbrunt hår, tjockt och rufsigt. Det såg ut som om hon hade kommit cyklande hit med håret utsläppt. Ögonen var mörkt bruna med en lite svart fläck på det högra ögat. 

” Vi har det bra här” svarade hon. ”Men tack för erbjudandet”.

Hon vände sig sedan mot sitt sällskap och verkade helt glömma bort mig. Samtidigt dök några av tjejerna som anslutit sig till vårt gäng vid min sida.

”Kom, Konrad” sa en tjej med långt ljus hår och mycket välsminkad. ”Kom bry dig inte om dom”.

Jag gick tillbaka med den ljushåriga tjejen som jag snabbt fick veta att hon hette Erika. Hon och hennes kompis Anna-Carin fnittrade vid min sida och försökte hela tiden få min uppmärksamhet. Men något störde mig.

Det gick tre veckor innan jag nästa gång såg Katarina. Vi hade gått på Alexandras. Det var mycket folk, men helt plötsligt måste jag bara vända på huvudet. Där var hon. Håret på samma sätt rufsigt och trots att hon denna gång kom ensam såg hon trygg och lugn ut. Hon gick själv ut på dansgolvet och började röra sig till musiken. Jag följde snabbt efter och närmade henne så omärkligt som möjligt.

”Hej”, sa jag när vi var tillräckligt nära. 

”Hej”, sa hon tveksamt. ”Har vi setts”

Hon vände sig därefter om och dansade bort från mig.

Samtidigt blev jag omringad av två tjejer som jag tidigare träffat. 

”Konne älskling”, började den ena. ”Kul att se dig”. Hon tog mig på axeln och strök sedan bort en del av luggen från ansiktet på mig. Hon dansade väldigt nära och utmanande. 

Jag kikade bort mot där Katarina dansade. Hon skrattade och verkade inte lägga märke till hur populär jag var. Hon utmanade min tävlingsinstinkt.

Det tog säkert två veckor till innan vi möttes.

Denna gång var det på Röda rummet igen. Jag fick genom några kompisar reda på hennes namn och att hon läste till förskollärare. Jag gick fram till hennes bord.

”Hej Katarina”, sa jag.

”Hej”, kom det från henne lite släpande långsamt och tveksamt. 

”Aha”, sa jag. ”Det lät som du inte kom ihåg mig. Konrad heter jag. Vi sågs på Alexandra sist.”

Hon sa inget bara nickade och väntade. Alla vid bordet tystnade och tittade på mig. 

”Inte bra att du glömde bort mig så snabbt, det gör mig olycklig”, sa jag lite hurtigt och försökte skoja bort det lite.

Hon satt fortfarande helt tyst och tittade. Dessa mörkbruna ögon. Det fanns ett glitter i dem som gjorde mig svag i benen. 

”Men då tycker jag att vi träffas en gång till, så du kommer ihåg mig sen”, fortsatte jag. ”Stureplan kl 19 imorgon, så bjuder jag på middag, vi ses”.

Utan att vänta på ett svar så gick jag tillbaka till mitt bord. Jag var alldeles slut. Skulle hon verkligen komma. 

Hon kom dagen efter, men kanske en kvart försent. Jag hann nästan bli i upplösningstillstånd. Men då hon kom försökte jag visa en nonchalant stil.

Vi började därefter träffas. Jag bjöd henne på dyra middagar och skjutsade henne i min alltid nya bil. Jag hade nämligen fått en del pengar efter arvet av mamma och pappa. Men trots allt lyx verkade hon inte så imponerad. Hon verkade mest hänga med för att jag var så envis och att hon gillade att reta mig för mina rikemans fasoner.

En dag tog jag med henne ut till skogen med en dyr korg med picknickmat. Som vanligt verkade hon inte imponerad ända tills vi stannade vid en myrstack. Jag kände fascinationen återvända för dessa småkryp och berättade för henne om myrornas liv och hur jag brukade sitta och iakttaga dem. 

Det var den enskilda händelsen som imponerade på henne. Efter den händelsen blev vi ett par.

Jag fortsatte med att försöka imponera på henne med pengar och fina gåvor, men jag vet inte. Det verkade inte funka, men ändå ibland gör jag rätt, för vi är fortfarande ett par.

Hennes hår är fortfarande tjockt och rufsigt. Hon drar kammen snabbt igenom håret och sen glömmer hon bort det. Oftast sätter hon upp håret i en svans eller knut och då kommer hennes vackra hals fram. Ögonen har ett glitter som förundrar mig så. Jag kan inte tänka att leva utan henne.

Jag tittade på Gerd, som suttit tyst under min berättelse.

”Hur ska jag kunna berätta vad jag gjort? Hur falskt mitt liv varit?”, jag suckade djupt.

”Det låter som du har en fantastisk fru. En som du kämpat för”, sa hon.

Jag nickade.

”Då är det dags igen”, sa Gerd.

”Dags för vad”, undrade jag.

”Dags för sanningen och för att kämpa”, svarade hon. ”Sanningen ska göra oss fria, säger Bibeln och det ligger mycket i det”, fortsatte hon.

”Men om sanningen är så hemsk, så hon lämnar mig, eller blir skadad”, sa jag tyst.

”Och vad är valet?” undrade hon. ”Och varför tror du jag sa att det gäller att kämpa”

Jag böjde mitt huvud och kände hur tyngderna la sig på min rygg, på mitt sinne och ville dra ned mig långt under jorden.

”Kan du förlåta dig själv”, kom det från Gerd.

Jag ville svara nej, nej, nej. Hur kunde jag förlåta mig för detta. Men samtidigt. Hur skulle jag då kunna leva vidare.

”Jag vill fortsätta att leva”, svarade jag.

”Det är en bra början”, fortsatte hon. ”En bra början”

Hon reste sig upp och drog för gardinerna för fönstret. Rummet blev mörkt. Hon satte sig igen och tände en tändsticka. 

”Det behövs bara en liten tändsticka för att fylla rummet med ljus”, sa hon viskande. ”Det behövs bara lite hopp för att våga”.

Kapitel 50 – Rektor

En bil stod med motorn på utanför vårt hus. En Volvo V60 i någon grågrön nyans. Jag kände inte igen bilen och det satt ingen i den. Jag gick runt den och tittade. Nej, det var ingen bekant bil. Varför stod den här? 

”Jag ringde och ingen svarade, så jag körde hit”. Jag ryckte till när jag hörde jag en röst bakom ryggen.

Det var Lars Hammar, prefekten på min institution. Vad gjorde han här? Jag kände i fickan. Där låg mobilen. Jag lyfte upp den och tittade. Helt urladdad. 

”Har det hänt nåt?”, sa jag frågande.

”Ja, det har hänt nåt”, svarade han.

”Vad”, jag tittade på honom och stoppade tillbaka mobilen i fickan.

”Följ med”, svarade Lars. ”Det är inte jag som ska berätta”.

”Katarina”, jag darrade i rösten.

”Nej, inget har hänt Katarina eller familjen”, svarade han och gick mot bilen. Han stannade till när han stod bredvid bilen och tittade på mig.

”Kom”, sa han och pekade på bilen.

Jag gick till bilen och satte mig i framsätet. Lars körde iväg under tystnad.

Vi kom fram till universitetet och gick in i Samverkanshuset. Vi tog hissen upp och gick till sammanträdesrummet ”Union”. Där var alla dekanerna samlade tillsammans med universitetsdirektören och prorektor.

Lars vände sig om mot mig.

”Ring mig när du vill hem”, jag skjutsar dig.

Han började gå, sen vände han sig om.

”Låna en laddare, så du kan ringa”, sa han sen.

Carina Almqvist från lärarhögskolan räckte mig en laddare när jag satte mig ned. I övrigt var alla onaturligt tysta. Jag plockade upp min mobiltelefon ur fickan och satte den på laddning. Jag kände blickarna som vilade på mig. Det var första gången jag var på ett möte sedan…

Jag ville inte tänka längre. Jag kände hur det började dunka i mitt huvud och jag tog extra tid på mig att koppla in sladden än vad som egentligen behövdes. Allt för att vinna tid.

Vivan Cypress, universitetsdirektören satt bredvid mig. Hon la sin hand på min axel och viskade till mig.

”Välkommen tillbaka Konrad”

Jag kände hur jag rodnade och nickade bara åt henne. Hon såg ut som vanligt. Stora örhängen formade som olivgröna blad. Ett stort halsband med röda hjärtan och en linnedress i orange. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne. Hon påminde om en vägarbetare i sina orangea kläder. Hon log tillbaka och såg ut att bli glad av leendet från mig.

”Jag vet att ni alla undrar varför jag kallat ihop er så hastigt”, sa Birgitta Aborenius. 

Birgitta var prorektor och var från början professor i Biologi.

Alla böjde sig framåt och lyssnade.

”Rektor Åke Axelsson har med omedelbar verkan sagt upp sig som rektor” fortsatte hon.

”Varför” kom det från flera av oss. ”Vad har hänt?”

Ögonen var fästa vid Birgitta och vi kunde alla se hur hon tvekade. Hennes i vanliga fall så välformulerade svar verkade ha fastnat. Hon böjde huvudet och tittade på ett papper. I rummet var det tyst. Alla väntade.

”Jag” började Birgitta och stannade sedan av.

”Han” började hon sedan om. Sen svalde hon och började om.

”Jag mötte honom i morse. Han har varit på polisförhör för förskingring, både i bostadsrättsföreningen och Idrottsklubben”. 

Jag hörde hur Anna-Karin drog efter andan. 

”Han säger själv att han gjort det, så det är därför jag berättar det. Det kommer också att utredas om han gjort något här på universitetet”.

”Men varför”, Vivan så ut som ett frågetecken. ”Varför?”

”Jag har inte alla svaren”, fortsatte Birgitta. ”Men han var tydligen skuldsatt upp över öronen. Tydligen har han gjort spekulationer som gått fel”. Hon tystnade ett tag innan hon fortsatte tystare.

”Han pratade nåt om att skulle ha fått stora summor i våras, men allt gick fel, vad han pratade om vet jag inte”. Hon tystnade.

”Hur mycket”, kom det från Anna-Karin.

”Jag vet inte riktigt”, sa Birgitta tveksamt. ”Men som jag förstod var beloppet sexsiffrigt”.

Det hördes att några drog efter andan, men ingen sa någonting. Birgitta höll i en penna och titta på sina anteckningar. 

”Sen sa han något som jag inte förstod, han sa: Kanske tur att ingen skadades, men just då kändes det inte så. Guldet var borta.” fortsatte Birgitta.

”Det lät konstigt, att ingen skadades, det låter ju inte som förskingring”, kom det från Ove. 

Vi andra satt tysta och funderade. 

”Vad händer nu?”. Det var Vivans röst. 

Alla tittade på Birgitta. Jag såg hur hon blev lite röd om kinderna, men så sträckte hon på sig och började prata.

”Jag har pratat med universitetsstyrelsens ordförande. Han säger att jag går in som rektor tills vidare. Sen är det upp till mig att tillsätta någon prorektor som hjälp.” Hon tittade på oss innan hon fortsatte.

”Detta med prorektor är orsaken varför jag har kallat ihop er. Jag kommer att tillsätta en av er som prorektor. Men jag kommer att behöva allt stöd jag kan få, så jag behöver er hjälp till detta. Jag vill att ni inom denna grupp föreslår en av er till prorektor. Då vet jag att det blir rätt val.”

Hon tittade ännu en gång på oss.

”Nu?” Anna-Karin tittade på Birgitta.

”Ja, det måste ske nu”. Svarade hon. ” I kväll går jag ut med informationen om att rektor slutar och att jag går in som rektor. Samtidigt kommer jag att säga att jag utsett en person till prorektor och den personen är den som ni föreslår.” Hon reste sig upp och tittade menande på Vivan.

”Nu går jag och Vivan. Skicka ett meddelande när ni bestämt er, så kommer jag tillbaka.” 

Vivan såg ovillig ut att gå, så Birgitta tog henne i armen och drog ut henne. När dörren stängdes tittade vi på varandra.

 Vid sammanträdesbordet satt nu Anna-Karin Fredriksson, dekan för humanistiska fakulteten, Anders Gyllenberg, dekan för den tekniska fakulteten, Ove Pilbrandt dekan för den samhällsvetenskapliga fakulteten, Carina Almqvist, rektor för lärarutbildningen och jag Konrad Björk, dekan för den medicinska fakulteten.

Anna-Karin satt med blicken långt borta och snurrade på sitt röda pärlhalsband. Carina stirrade ned i datorn och låtsades skriva, Anders strök sin hand över den alltid perfekta frisyren och Ove fingrade på något som såg ut som målarfläckar på hans urtvättade T-shirt.

Ingen ville börja att prata. Anders öppnade sin dator och Ove började också titta i sin dator. Jag var den enda som varken hade dator eller papper och penna. 

”Jag kan börja”, jag kände att om jag inte tog initiativet skulle inget hända.

Ingen verkade reagera, men jag trodde alla hörde och väntade spänt.

”Jag ställer inte upp som prorektor, så mig behöver inte räkna med”.

Ove tittade på mig, men sa inget.

”Jag har funderat lite. Eftersom Birgitta kommer från den tekniskt naturvetenskapliga fakulteten tror jag att det är lämpligast att det är någon som kommer från en annan fakultet. Så därför tycker jag inte att det ska bli du Anders” Jag tittade på Anders.

Anders tittade upp. Han såg tankfull ut men nickade.

Carina slog igen sin dator.

”Jag tror jag också bör avstå”, började hon. ”Jag känner mig för oerfaren för att ta en sådan uppgift”.

”Då är det bara Anna-Karin och Ove kvar. Vem av dem blir det?” Jag tittade på Ove och på Anna-Karin. Två så helt olika personer. 

Ingen sa någonting fortfarande. Carina öppnade datorn igen. Ove satt och trummade med fingrarna mot bordet.

”Jag tror” Det var Anders som talade. ”Denna gång tror jag att jag ska göra er förvånade”. Han tittade på oss med ett leende. ”Det jag funderade på är att vi strävar ju efter en jämn könsfördelning och Birgitta är ju kvinna, som ni kanske vet”. Han skrattade till, men ingen annan föll in i skrattet. ”Därför föreslår jag Ove, trots våra olikheter. Som ni vet är vi ju inte överens ofta, men ändå”

Anna-Karin rodnade lite och tittade ned.

Anders märkte det och tog till orda igen.

”Men Anna-Karin det är inte för att jag inte tycker att du skulle ha klarat tjänsten. Det hade du säkert gjort helt perfekt, men du vet ju alla dessa diskussioner om jämställdhet, svårt att bortse från detta”.

”Fast det är ju bara ovanligt att höra detta resonemang från dig” Anna-Karin replikerade snabbt mot Anders.

”Jag har väl mognat” sa han och skrockade igen.

”Jag ställer mig bakom det förslaget” kom det från Anna-Karin som såg lättad ut. ”Ni andra då”? De andra var överens om valet.

Carina fick sedan i uppdrag att hämta Birgitta.

”Vi ska ha en sommarfest i min stuga i helgen”, sa Lars Hammar när han skjutsat hem mig. ”Jag skulle tycka det vara roligt om du och Katarina kunde komma”. Han tittade på mig.

Jag tvekade och visste inte vad jag skulle svara.

”Det är mycket enkelt. Lite plockmat och dom som vill kan spela kubb eller bara prata. Vi brukar ha en liten tipspromenad i skogen, så det är fritidskläder som gäller”. Han tittade på mig.

Jag var fortfarande tyst, så han fortsatte.

”Men Konrad, är det inte dags att du kommer ur din bubbla. Gör det iallafall för din frus skull”.

”Det låter trevligt”, svarade jag. ”Ska bara kolla med Katarina att det funkar för henne”

Han nickade och log. ”Bra”, sa han.

Jag gick ut ur bilen och in i huset.

Katarina väntade på mig därinne. Hon tyckte att en sommarfest var en bra idé, men jag glömde berätta om besöket på universitetet.

Kapitel 51 – Sommarfesten

På sommarfesten var det mest bekanta människor. Anna Mosshed med hennes syster Gunilla var där, en professor från vår institution Martin Andersson med fru var där, Hans Viktorsson som hade en egen tandläkarklinik, men som tidigare jobbat hos oss var där tillsammans med sin sambo. Sen var det andra som jag kände igen, men inte visste vad dom hette.

Stugan låg alldeles nära havet. Den måste ha varit byggd före alla strandlagar kom till för det var nog inte mer än 20 meter från solterassen till havet. Solen sken och i havet glittrade det av solstrålar. Längre ut kunde man se en äldre motorbåt som tuffade långsamt fram. Trots att det var ganska lugnt ute kunde man höra ett svagt kluckande från havet. Jag tog Katarinas hand och log mot henne.

”Fantastisk utsikt” sa hon och log tillbaka.

Anna och Gunilla kom fram till oss och vi tackade dem för allt de gjort när de hittade mig i Florens. 

”Jag fattade inte vad Anna gjorde när hon bjöd in dig till bordet”, sa Gunilla skrattande. ”Trodde hon fått fnatt. Hur mår du nu då?”

”Jag var så törstig och när jag såg Anna, tänkte jag bara på att få något att dricka och när jag kände lukten av mat, så vände det sig nästan i magen. Kände mig som en Zombie” svarade jag.

”När du Anna ringde till mig och berättade om Konrad förstod jag ingenting” berättade Katarina. ”Det kunde ju inte vara sant.”

Det var riktigt skönt att få prata om det som hänt och höra allas tankar. Jag förstod att det inte bara var jag som var skakad av händelsen. Har mer och mer förstått att det jag gör eller väljer att göra påverkar ofta fler människor än mig själv. Men jag kunde ju inte berätta om skulden jag bar på. Om jag berättade kunde andra komma till skada, så jag fick fortsätta bära den inom mig.

Anna berättade om sprängningen som skett där dom hittat mina skor. 

”Vet du varför dina skor var där”, undrade Anna.

Som tur var kom Hans Viktorsson fram och hälsade, så jag slapp svara på den frågan. Men sprängningen hade gjort mig skärrad. Jag hade inte förstått vad det var. Helt plötsligt minns jag vad Birgitta sagt.

”Kanske tur att ingen skadades, men just då kändes det inte så. Guldet var borta.”

Hade rektor varit del av den rörelse som jagat vårt guld, som jag visste funnits. Som inneburit att guldet fått flyttas i olika omgångar.

Kunde beslutet om flytt av tandläkarhögskolan vara en del av en komplott? Men inte kunde väl rektor?

Men jag var tvungen att släppa detta för att koncentrera mig på vad Hans talade om.

”Du är inte intresserad att gå tillbaka och jobba som tandläkare igen?” undrade han. ”Det är det bästa jag gjort”. 

”Nja, det var så länge sen, så jag skulle nog behöva läras upp först”, svarade jag.

”Det fick jag också göra, lära upp mig”, sa han skrattande. ”Men det var det värt. Nu känner jag att jag kan göra nytta”

”Låter trevlig” sa jag artigt.

”Du förstår”, fortsatte han. ”Jag har specialiserat mig på barn, speciellt på sådana som är rädda och fått stora problem. Det är fantastiskt att få hjälpa barnen.” Han log över hela ansiktet.

”Du är modig du”, svarade jag. ”Att börja om igen”.

”Ja, det känns som mitt liv fått mening igen”. Svarade han.

Sen visade det sig att Katarina och hans sambo Annika hade jobbat ihop, så vi fortsatte att prata. Men nu mest om annat än jobbet.

Vi fyra gick tipsrundan tillsammans. Den handlade om skogens små djur och alla blev imponerade av min kunskap på det området. Jag var tvungen att stanna vid en myrstack och berätta om myrornas liv för dem. Tänk så fantastiskt jag kunde vara mig själv och ingen retade mig eller såg snett på mig. Men det var klart ingen visste vad jag gjort för felaktiga val i livet.

Vi var de första att lämna festen. Vi tackade Lars och hans fru och körde sakta hem i sommarnatten.

”Vad roligt”, sa Katarina i bilen. ”Vet du om att du känns som en annan person”, fortsatte hon.

”Vad menar du”, undrade jag. ”En annan person?”

”Ja, en sannare person, det känns som den sannare bilden av Konrad, den som du tidigare så sällan visat”. Hon strök mig sakta över kinden.

Jag kände att tårarna var på väg. Hon tyckte att jag var en sannare person. Hon skulle bara veta. Skulle jag någon gång kunna berätta och ändå behålla henne. Eller skulle jag göra hennes liv osäkert då. För henne och Fia och Axel.   

Kapitel 52 – Förändringens tid

Semestern var slut och här satt jag på mitt rum igen. Gunilla och jag hade rest en del i Europa och den sista veckan hade jag besökt mamma och pappa i Örebro. Men tiden hade gått så fort. Nu var allt som vanligt igen. Mailskörden på morgonen var visserligen ovanligt klen, men det kunde ju bero på att många hade semester än. Men en forskare kopplade ju aldrig av, utan på sommaren reste de runt på olika konferenser, så en hel del reseräkningar och fakturor låg och väntade.

Jag hade ringt Gunilla igår när jag hade kommit hem från Örebro, men hon hade inte svarat. Konstigt, hon brukade alltid svara, men hon kanske hade glömt att ladda mobilen. Men jag hade ju även ringt från Örebro och först tredje gången hade jag fått tag i henne. Då hade hon inte tid att svara, men lovat att ringa upp. Men det hade hon inte gjort. Jag var faktiskt lite orolig. Efter professorns försvinnande var jag alltid på min vakt. Det kunde ju hända igen.

Jag gick och hämtade en kopp kaffe. Alldeles tomt i fikarummet, men klockan var ju inte så mycket.

Jag kikade in i professor Björks rum eller Konrads rum. Han hade varit så förändrad när jag träffade honom på sommarfesten. Så ödmjuk och enkel. Då hade det känts så naturligt att kalla honom Konrad. Men när jag såg hans rum tänkte jag fortfarande professorn eller professor Björk.

Det verkade som han aldrig varit i rummet. Undrar om han överhuvudtaget kommer tillbaka? Fortfarande visste jag ingenting vad som hänt. Jag hade inte fått ur honom så mycket på festen. Men det hade varit skönt att få prata om det.  Men när jag började fråga honom lite mer hade vi blivit avbrutna. Jag hade tyckt mig se en lättnad i hans ansikte och det kanske är förståeligt. Det är säkert många som är nyfikna.

En sak hade hänt i sommar som jag inte berättat för någon. Anna-Britta från medicinska fakulteten har ringt mig och berättat att dom skulle söka en Administrativ chef för institutionen för omvårdnad och ville att jag skulle söka.

”Men jag har ju inte någon högskoleutbildning” hade jag svarat.

”Ja, men vi har sett vilka personliga egenskaper du har” hade hon svarat.

Jag hade sökt tjänsten och visste att den gått ut under förra veckan, så nu var det bara att vänta. Jag var spänd inför detta. När hon frågade kände jag att jag gärna skulle lämna det här jobbet och få börja om. Det hade ju varit en tuff tid och jag hade lite tappat motiveringen för mitt nuvarande jobb. Så även om jag inte riktigt trodde att det var möjligt att jag skulle kunna få en chefstjänst, så hade det väckt upp mig ur min dvala och gjort mig medveten om att det var nog dags för mig att försöka med något nytt.

Jag kom tillbaka till mitt rum med kaffet och satte mig vid datorn.

Först skickade jag iväg ett mail till Gunilla.

Gunilla, var är du? Har du också försvunnit? Eller har du tid med mig? Kan vi träffas ikväll och äta middag?

Jag fortsatte sedan med jobbet. Hade läst en hel del mail under semestern, men en del hade jag bara lämnat, så det var dom jag började gå igenom. Några nyhetsbrev som jag prenumererade på som jag snabbt skannade av, lite information från ekonomienheten om nyheter i redovisningssystemet Raindance, några hälsningar om glad sommar från folk som gick på semester och några kompletteringar från folk som skickat reseräkningar.

När jag läst alla, så loggade jag in i Raindance och började gå igenom de fakturor som låg där.

Telefonen ringde och jag hoppade rakt upp av ljudet. Det var annars så tyst här på jobbet, så det blev en så markant förändring när den skarpa ringsignalen hördes. Då vi hade Skype för telefonin, tog jag på mig hörlurarna och klickade på ok på datorn för att ta emot samtalet. Det var ett okänt 070 nummer, så jag tänkte försäljare och suckade.

”Hej det är Anna-Britta från medicinska fakulteten” lät det på andra sidan.

Oj jag blev både nervös och chockad.

”Hej Anna-Britta,” svarade jag. ”Tillbaka till jobbet?”

”Nä, egentligen har jag en vecka till, men du vet hur det är, en del får man fixa ändå” sa hon och skrattade till.

”Jo, så är det” svarade jag. ”Men jag jobbar faktiskt min första dag idag, men det är otroligt tomt här”

”Ja, det förstår jag” fortsatte hon. ”Men nu är det så att du har ju sökt tjänsten som administrativ chef” fortsatte hon ” och vi har valt ut tre stycken som går vidare och du är en av dom”.

”Oj” kom det från mig.

” Vi kommer att först genomföra några tester och därefter ta er på intervju” fortsatte hon.

Jag satt bara tyst, men var rädd för att hon skulle höra hur hårt mitt hjärta slog.

”Testerna gör man själv vid datorn, du kommer att få en inloggning och därefter behöver du sitta i lugn och ro minst en timme. Vi tänkte skicka inloggningen till dig idag. Är det ok att vi skickar den till din jobbmail eller vill du vi ska skicka den till någon annan mailadress?”

”Jobbmail går bra”, svarade jag.

”Sen vill vi gärna boka in en intervjutid med dig”

Hon gav några alternativa datum under nästa vecka och vi bokade tiden och avslutade samtalet.

Jag satt en lång stund och bara tittade på mina händer. Vad hade jag gett mig in i.

Innan jag hann börja jobba igen ringde min privata mobil. Jag tittade på den och såg att det var Gunilla.

”Hej Gunilla” svarade jag ”Äntligen. Jag har nästan blivit orolig”.

”Kan du äta lunch med mig” frågade hon. ”Jag är upptagen till middag”.

”Jo det går bra” svarade jag. ”När och var” frågade jag.

”Vi ses på Östra station kl 12” svarade hon och avslutade snabbt samtalet.

Vad var detta? Hon var inte som vanligt? Hade det hänt någonting? Jag skakade på huvudet och fortsatte med mina uppgifter. Nu gällde det att jobba snabbt för att hinna en del före lunch.

Jag avslutade datorn vid tio i tolv och gick iväg mot Östra station. Där fanns Ullas Konditori och dit brukade jag och Gunilla gå ibland och ta en räkmacka till lunch. Jag gick förbi Norrlands universitetssjukhus där många renoveringar pågick med avstängda ingångar och byggstängsel som gjorde att man fick ta vissa omvägar fram till Östra station. Jag gick in på Östra station och tog rulltrappan ned och sedan rulltrappan upp på andra sidan gången till Ullas konditori.

Jag såg Gunilla på långt håll. Hon stod och väntade på mig. Ja nog var det något som var konstigt med henne. Hon brukade aldrig vara i tid. Vi kramades om och gick mot konditoriet. Vi tog varsin räkmacka och satte oss vid ett bord.

”Jag har något att berätta” började jag.

”Du också” sa hon frågande. ”Och?” Hon tittade på mig.

”Anna-Britta Persson från medicinska fakulteten ringde, jag är kallad på en intervju på en tjänst som administrativ chef”, berättade jag.

”Nä, men va skoj, har du sökt den tjänsten” utropade Gunilla. ”va, skoj”.

”Jo, hon ville jag skulle söka. Jag fattar det inte. Jag har ju ingen relevant högskoleexamen” fortsatte jag.

”Ovanligt att man här inom universitetsvärlden även förstår att det finns annat än utbildning som är viktigt ibland” sa Gunilla. ”Lite insnöad kan ju denna värld vara, lite skyddad verkstad ibland.”

”Men Gunilla så kan man väl inte säga, det finns ju massor av intelligenta människor här” replikerade jag.

”Jo, visserligen, men alla förstår inte hur bra man har det och vilken förmån vi har. Sen kan man klaga över att man inte får det dyraste träningskortet gratis eller får använda de medel man fått för sitt forskningsprojekt hur man vill utan att följa statliga regler. Som om det skulle vara ens egna pengar”, fortsatte Gunilla.

”Men det kan jag förstå, som dom slitit för att få dessa medel.” sa jag.

”Jo, men det har dom ju lön för” svarade Gunilla. ”Du är alldeles för snäll Anna. Du tror alla om gott. Ibland skulle du nog må bra av att vara mer kritisk. Fast innerst inne håller du nog med mig, men skulle aldrig kunna säga det högt.” 

”mm” jag svarade inte, för jag visste att hon hade rätt. Jag hade retat mig på en hel del på universitetet, men det höll jag för mig själv. ”Men du då Gunilla, vad ville du berätta”.

Jag lyfte blicken och tittade på Gunilla. Helt plötsligt var hon väldigt koncentrerad på räkmackan. Var hon inte lite röd om kinderna?

”Rodnar du Gunilla?” 

Hon svalde en tugga och tittade upp. Ja, hon var ovanligt röd om kinderna.

”Berätta nu Gunilla, nu är jag nyfiken”.

Hon tittade ned mot bordet och verkade tveka. Sen började hon prata fortfarande tittade mot bordet.

”Jag har träffat nån” började hon. ”Nån som har vänt upp och ned på min värld.”

”Spännande, va kul. Nån jag känner till?” Jag tittade på henne.

”Jo, du känner honom” Hon tittade på mig för första gången sen hon började berätta. ”Någon du varit intresserad av, men jag sa att han var ingenting för dig. Det är det som känns jobbigt. Jag vet inte om du har kvar känslor för honom”. 

Jag satt tyst och funderade. Vem pratade hon om? Jag förstod inte.

”Vem?” frågade jag.

Det var tyst ett tag. Inte den vanliga Gunilla med snabba snärtiga svar.

”Han heter Karl Johan och kommer från Utterliden”, började hon. Hon tittade på mig.

”Spännande, känner inte igen namnet, tror inte jag känner honom” sa jag. ”Var har du träffat honom”.

”Det är ju din polisman, Kalle. Vi träffades i början av sommaren hos några gemensamma kompisar och han skjutsade hem mig efter detta. När vi kom tillbaka från vår Europaresa så bjöd han ut mig och nu är jag fast. Vi är så olika, men det är så uppfriskande. Jag har också träffat hans son och även det känns bra. Jag har aldrig känt mig så här.” Hon stannade upp i sin berättelse och tittade på mig. ”Men samtidigt har jag haft dåligt samvete mot dig. Jag vet ju att du gillade honom och jag sa att han inte var något för dig, så jag tordes inte berätta. Först tänkte jag att det rinner väl ut i sanden. Men nu, nä, detta rinner inte ut i sanden”.

”Kalle? Men han var ju tråkig, sa du ju” Jag tittade på henne.

”Jag tyckte att han var för tråkig för dig. Du behöver nån som drar med dig på äventyr”, svarade hon. ”Men jag, jag är den som drar med mig andra på äventyr. Jag behöver nog en trygg och stabil man”.

”Kanske det är så”, sa jag eftertänksamt. Jag funderade ett tag. ”Nä, jag har inte sådana känslor för Kalle. Men jag gillar honom. Vill gärna ha honom som vän”.

Jag såg hur hon slappande av. Hon verkade ha haft stora problem med detta.

”Vilken lättnad”, sa hon. ”Du är så viktig för mig, så jag har oroat mig så”.

Vi tog våra brickor och gick bort med dem. När jag var på väg åt mitt håll stoppade hon mig.

”Förresten Anna, kan du komma på middag ikväll?

”Men inte kan jag störa ett nyförälskat par”, svarade jag.

”Visserligen, men du kan väl äta med din syster och din kompis. Det skulle vi båda uppskatta, även om vi är nyförälskade”, fortsatte hon. ”Sen kanske vi kan diskutera när du har tid att hjälpa mig flytta till hans hus”.

Jag tackade ja till inbjudan och kramade om henne innan jag gick tillbaka till jobbet.

Kapitel 53 – Källaren i Lund

Det blev mörkt i den ljumma sensommarkvällen. Först blev det alldeles tyst och sedan hördes upprörda röster och skrapande stolar. Vid bardisken tändes ett stearinljus och man kunde urskilja varandra svagt. Servitörerna gick runt med ljus och satte på borden. Alla började prata med varandra. Strömavbrott? varför. Ingen åska eller blixtar som kunde ha orsakat detta.

Då hördes en explosion och allt skakade. Stolar rasade omkull och en av servitörerna flög över en omkull rasad stol. Folk skrek av panik och för att alla andra skrek. Nu rusade alla i panik ut på gatan tillsammans med många andra som befunnit sig i närheten.  Bakom växtligheten kunde man se rökmoln som trängde förbi trädkronorna och i bakgrunden hördes brandbilarna som körde i skytteltrafik.

Lunds vackraste byggnad såg skamfilad ut. Någon skrek ut sin frustation, polisbilarna rullade fram och en ny explosion hördes från byggnaden. 

Katarina satt och åt frukost när jag kom upp på morgonen. Hon satt med DN framför sig. Muggen med kaffe såg ut att ha fastnat på vägen mellan bordet och munnen. Hon stirrade på tidningen.          

”Vad i h-vete” kom det från henne.

Jag ryckte till. Hade aldrig hört en svordom komma ut från hennes mun.

”Vad är det Kattis”.

Hon lyfte blicken och tittade på mig med uppspärrade ögon.

”Det är inte klokt”

Hon räckte tidningen så jag kunde läsa.

Universitetsbiblioteket i Lund sprängt! Stod det i rubriken. Jag läste vidare:

Under kvällen sprängdes stora delar av källaren på Lunds universitetsbibliotek på Helgonavägen. Klockan var 21.50, så biblioteket var stängt och inga personer befann sig i byggnaden. Sprängladdningen verkar ha placerats i en gång bakom caféet. Den delen används i dagsläget främst till förråd. Då sprängningen var så kraftig förstördes dock stora delar av de bärande delarna och efterarbetet försvåras av stor risk för ras.

Polisen har förhört en del personer och försöker finna orsaken till sprängningen, men Överbibliotekarie Mikael Persson vid Lunds universitet har ingen förklaring till dådet, då inga hot framförts.

”Vad säger du” Katarina väckte mig ur den bubbla jag hamnat i. ”Hur kan någon göra så. Ett universitetsbibliotek, vem kan ha agg mot ett sådant?”

Jag var tillbaka till min doktorandtid. Jag minns besöken vi gjorde i källaren på biblioteket. Gångarna som låg bakom ett café och luktade damm och vanilj. Vad innebar detta? Ännu en sprängning. Är det ute med mig?

”Hallå” Katarina försökte få kontakt med mig. ”Vad säger du”

Jag lyfte ansiktet mot henne.

”Men Konrad, du är alldeles likblek”.

Tankarna snurrade i mitt huvud, vad betydde detta. Varför?

”Jag måste till jobbet!”  utbrast jag. ”Behöver du bilen, eller kan jag ta den?”

”Jag”, hon började tvekande. ”Nej” kom det sedan klart och tydligt. 

”Jag kör dig!”

Jag började springa runt. Var hade jag jobbnyckeln och kortet. Hittade varken eller. 

”Måste ringa Anna”, hittar inte hennes nummer.

”785 45 34” kom det från Katarina.

Jag stannade upp och tittade frågande på henne. 

”Jag ringde henne många gånger när du var borta”, svarade hon utan att jag frågat.

Jag slog in numret i mobilen och väntade.

”Anna Mosshed, Odontologiska institutionen”, svarade hon.

”Hej Anna, det är Konrad”

Hej” kom det lite tveksamt från henne.

”Jag behöver komma in i mitt rum, men hittar varken nycklar eller kort”.

Du får låna mina nycklar och kommer du nu, så behöver du inget kort”, svarade hon.

”Men”, jag tvekade lite. ”Jag vill helst inte träffa någon, inte än”.

”Ingen kommer förrän om 45 minuter, så om du skyndar dig hit nu så är det lugnt”.

”Ok jag kommer så fort som möjligt”. 

Jag la på luren och tittade på Katarina.

”Kan vi åka nu?”

Hon nickade och gick och hämtade sin jacka och handväskan. Jag rusade in i mitt arbetsrum. Längst inne i bokhyllan bakom boken om andra världskriget låg ett simkort som jag stoppade på mig.

Vi kom fram till universitetet. Det var inte många bilar på parkeringen, så vi parkerade nära ingången. Katarina stannade bilen och såg frågande på mig.

Jag tittade på universitetet och kände att kallsvetten bröt fram.

”Snälla” sa jag vänd mot Katarina. ”Följ med mig in”.

Vi gick hand i hand mot ingången och tog oss med trapporna upp till rätt våning.

Anna satt i sitt rum vänd mot datorn och jobbade. När hon hörde oss, vände hon sig om. Utan ett ord gav hon mig nyckeln.

”Jag fixar det själv”, sa jag till Katarina. ”Ta en kopp kaffe”.

”Kom Katarina”, sa Anna och reste sig. ”Du måste berätta hur ni haft det i sommar”

När Anna och Katarina gått mot fikarummet stoppade jag in nyckeln i dörren till mitt tjänsterum och gick in. Luften var lite instängd, men det märktes att städningen hade fortsatt med jämna mellanrum. Det mesta såg ut som det gjort när jag lämnat rummet, men man kunde se att det varit någon här inne och gått igenom mina saker. Jag visste att både Anna och polisen varit inne i mitt rum.

Jag tittade på min dator och funderade hur många mail som kunde finnas där. Jag hade tagit bort mailboxen i min mobiltelefon och hade aldrig varit inne i webbmailen. 

Men jag lät den stå oanvänd. Istället tittade jag på hyllan ovanför datorn. Där stod tio olika mobiltelefoner i blandade åldrar. Från den äldsta som jag köpte i början av 90-talet. Stor och åbäkig, till mindre och mindre för att under 2000-talet igen bli lite större. Jag plockade ner en svart obetydlig mobil från 2012 och stoppade in simkortet.

Jag skrev helt kort på den:

Varför Lund? Vad händer?

Jag la ifrån mig mobilen på skrivbordet och öppnade garderoben. Jag backade snabbt bakåt. Den hade dom inte öppnat, kändes det som. Där stod mina skor, en kavaj och en ryggsäck. Jag plockade ut ryggsäcken. Stoppade ned både skorna och kavajen och lät sedan garderobsdörren stå på vid gavel. Tittade sedan igenom papperen på skrivbordet och stoppade ned några i ryggsäcken. Stoppade därefter in mobilen längst ner och ställde ihop mobiltelefonerna på hyllan, så det inte skulle märkas att en var borta. Sedan var det dags att lämna rummet. Jag tittade in en sista gång och låste sedan dörren. Annas rum var tomt, så jag gick mot fikarummet. Där inne satt bara Anna och Katarina, så jag gick in.

”Tack för lånet”, jag räckte Anna nycklarna.

”Kaffe”, undrade hon.

När jag inte svarade fortsatte hon.

”Ingen kommer än på 20 minuter”.

Jag gick till automaten och hämtade en kopp espresso.

”Å Gunilla, har blivit kär”, hörde jag Anna berätta för Katarina. ”I Kalle polismannen”

”Nä, vad säger du” 

Katarina lät glad. Tror det var skönt med någon som behandlade henne som en vanlig människa och inte en som hade en man som varit försvunnen och nu var deprimerad, utan bara som kvinna till kvinna.

Jag drack mitt kaffe och lyssnade på deras samtal. Men var samtidigt spänd över det svar jag skulle få. Innebar detta i Lund något för mig? Tänk om det innebar fara för Katarina. Jag började frysa och kände att det var dags att åka nu.

”Vi måste nog fara nu”. Jag tittade på Katarina.

Hon reste sig och Anna reste sig också. 

”Tack för ett trevligt avbrott i jobbet”, sa hon och gav Katarina en kram.

Åt mig log hon bara och försökte inte sig på några kramar eller annat, vilket jag var tacksam för just då.

”Hej då Konrad, vi ses” var det enda hon sa.

När vi kom hem plockade jag med mig ryggsäcken till arbetsrummet. Jag plockade ut skorna och kavajen och bar ut dem till sovrummet och garderoben. Sedan gick jag tillbaka till arbetsrummet och plockade upp mobilen. Jag hade fått ett svar.

Det är över. 

Det är över, vad menade han? Vad var över? Jag tänkte jag måste få veta mer. Så jag skickade ett meddelande till.

Vad är över? Vad menar du?

Meddelandet kom tillbaka.

Guldet blev till sand.

Det ökade bara min frustation, vad menade han. Vad betydde detta. Jag skickade ännu en fråga, men svaret jag fick var:

Okänt abonnemang.

Jag slängde ned mobilen på skrivbordet. Den studsade på de högar av papper jag hade och ramlade ned i papperskorgen. Jag lät den ligga där.

”Konne, i tv visar dom från Lund, vill du se?” Katarina ropade på mig.

Jag gick ut och satte mig i soffan. Det pågick en intervju med brandchefen.

Efterarbetet med släckningen beräknas vara klart i eftermiddag. Då kommer vi att kunna se mer hur stor förödelsen är. Vi har fortfarande förhoppningar att huset ska gå att reparera. 

Nu över till överbibliotekarie Mikael Persson.

Vi är alla chockade. Just nu kan ingen gå in, så våra handlingsutrymmen är begränsade. Vi är dock rädda att vissa värdefulla samlingar kommer att vara skadade av rök eller vatten. Så fort vi får besked att det är säkert att gå in kommer vi att påbörja flytt av vårt media till andra biblioteksfilialer. Men det kommer nog att ske först om en vecka eller längre fram.

På tv kunde man se hur brandkåren stod runt omkring med slangar och rökdykare. Utanför avspärrningen stod det fullt med människor. Kameran svepte över folkmassan. Vid ena kanten stannande den till för att visa skadorna på hörnet av huset. Men samtidigt såg man tydligare en del av människorna som stod där och tittade.

Var det inte? Jag lutade mig framåt och stirrade. 

”Vad är det” Katarina såg frågande ut.

”Tyckte bara jag kände igen någon”, svarade jag. Men det måste ju vara fel.

Jag lutade mig framåt igen, så jag inte skulle missa något. Just då gjorde kameran ett nytt svep. Ja, det var han. Men just då vände han sig om och gick.

Det är över, hade han skrivit. 

Kapitel 54 – Flytten till Umeå

”Jag tar en promenad”, ropade jag in till huset. ”Behöver tänka”

Katarina kom fram till hallen och tittade på mig. Hon sa inte ett ord, bara tittade på mig. Ögonen såg lite röda ut, men inte med en min visade hon något.

”Jag älskar dig”, sa jag och gick fram och kramade om henne. ”Jag tror det snart är över” viskade jag i hennes öra”.

Hon öppnade munnen och stängde den igen och nickade bara.

Framme i Hedlundakyrkan hängde jag av min jacka och kikade in i köket. Jag började känna mig som hemma och flera av personerna som fanns här, främst damerna, hade börjat hälsa på mig. En av dem som jag kände igen stod och bryggde kaffe.

”Hej”, började jag. ”är Gerd här”. 

”Hejsan, det var ett tag sen vi såg dig. Jo Gerd är i Gudstjänstlokalen, kolla där”, svarade hon.

Jag gick längre in i kyrkan och såg Gerd pyssla på med växterna framme bakom altaret.

Jag satte mig ner på en bänk och tittade på när hon jobbade. Jag tror hon kände min blick, för ganska snart vände hon sig om.

”Konrad”, utbrast hon. ”Skoj att se dig”. Hon tittade ned på sina jordiga fingrar och vände sig sedan mot blomman igen.

”Bra att du kom”. Hon vände sig mot mig igen. ”Kan du hjälpa mig och bära ut den här blomman. Den är tung som ett as. Själv kan jag inte rubba den. Den har fått fullt med löss och jag vill inte det ska föras över till de andra växterna.”

Jag reste mig och gick fram. Tillsammans lyfte vi en kruka med någon palmliknande växt och bar ut det till soprummet. 

”Tack” sa Gerd. Om jag nu får tvätta av händerna så tror jag Margit har kokat lite kaffe.”

”Jo, jag pratade med henne och då puttrade kaffebryggaren på för fullt”, svarade jag.

Vi hämtade kaffe och gick in till Gerds kontor.

”Sist berättade du om när du träffade Katarina och nu kanske du ska berätta vad som hände sen”, frågade hon undrande.

”Jag tror att jag snart kan berätta för Katarina” började jag.

Gerd såg förvånad ut och nickade.

”Det hände något i natt, du kanske sett på tv.” jag tystnade.

”Vad”? Gerd såg förvånad ut.

”Lunds universitetsbibliotek sprängdes och jag tror att det är räddningen för mig” fortsatte jag. ”jag tror att det är över”

”Nä, nu fattar jag ingenting” Gerd skakade på huvudet.

”Ok, då tar jag det i rätt ordning” svarade jag.

Jag berättade om hur jag börjat ständigt spelat en roll under min tid i Uppsala för att hålla uppe skenet av mig som en välbärgad man och hur jag till sist förlorat både vänner och jobb. Min räddning blev då en doktorandtjänst i Malmö.

Jag fick berätta för Gerd om min tid i Malmö, minnena som kom i mitt huvud var både roliga och det jobbiga. När Fia föddes, när Anders tog sitt liv och när Katarina lämnade mig.

Men till sist kom jag till det krav de ställde på mig att jag var tvungen att klara min disputation med goda betyg. 

Med stöd av dem klarade jag detta, men då var jag redan så inblandad att det fanns ingen väg ut. Jag ville nog inte heller. Det gav mig ju extra inkomster och extra spänning. 

”Men” sa jag tvekande. ”Idag funderar jag om professor Larm var inblandad. Han ställde så orimliga krav på mig ibland. Men i nästa stund gav han mig goda avgångsbetyg.” Jag tystnade.

”Tänk om hela min disputation är falsk, om det var ett spel för gallerierna” Jag tog händerna för ansiktet och kved. ”Tänk om hela mitt liv är byggt på fusk”.

Gerd tittade på mig.

”Men hur hamnade du här”? Frågade hon.

”Ja, sen har de styrt mina val, jag har gjort en post.doc tjänstgöring i Berlin, hade en lektorstjänst i Lund och sen sa de att jag skulle söka en professorstjänst i Umeå. Men då protesterade jag. Umeå. Jag ville inte flytta dit. Och hur skulle jag kunna övertala Katarina till detta.”

Jag sträckte ut händerna.

”Men här är jag, det fanns inget val”.

”Varför Umeå, vad skulle de ha för nytta av dig här?” Gerd såg frågande ut.

”Vårt kapital! tydligen består det mest av guld. Det behövde flyttas och det var byggt ett rum för detta när tandläkarhögskolan byggdes här. Så dom behövde någon på plats där”.

”Men vad innebar ditt jobb då?” undrade Gerd.

”Jag ordnade att vi kunde ha möten där ungefär en gång per månad. Jag fick dessutom fortfarande vara kurir och åka iväg på olika konferenser för att överlämna handlingar och även guld ibland. Tror jag i alla fall. Allt var fortfarande mycket hysch-hysch”.

”Och vad har det med sprängningen i Lund att göra?” frågade Gerd.

En hög ringsignal hördes då. Jag lyfte min telefon och såg att det var Katarina, så jag svarade.

”Var är du Konrad? Jag är orolig” jag kunde höra gråten i halsen på henne.

”Förlåt Katarina, jag är med pastor Gerd på Hedlundakyrkan”, svarade jag.

”VA!”

”Ja, Gerd är den jag kan prata med för att kunna gå vidare. Jag kommer hem nu så kan jag berätta mer”.

Jag stängde mobilen och tittade på Gerd.

”Tack” sa jag och reste mig.

”Kommer du tillbaka”, hon tittade frågande på mig.

”Ja, jag kommer”, svarade jag.

Kapitel 55 – Flyttlass

”Anna”, hörde jag ett rop bakom mig och vände mig om.

”Jag behöver en skruvmejsel för att skruva isär byrån, annars får vi inte den nedför trappen, vet du var det finns någon?”

”I städskåpet i köket längst uppe på hyllan till vänster”, svarade jag.

”Ska kolla” skrek Kalle tillbaka.

Jag fortsatte ned i källaren igen och hämtade upp låda efter låda. Gunilla stod där och dirigerade. Hon var dammig hela hon, men munnen kunde inte låta bli att le.

”Kan du fatta detta, Anna”, började hon när jag närmade mig henne. ”Jag ska bli sambo, det är så ofattbart och samtidigt så roligt”.

”Tänk om du skulle gå igenom dina lådor och rensa en del innan du stoppar in dom i ett nytt förråd”, sa jag samtidigt som Gunilla la två lådor i famnen på mig.

”Visst skulle jag kunna göra det”, svarade hon. ”När jag packar upp kommer jag att….”

”Kommer detta inte att hända”, avbröt jag henne med att säga.

När jag kom upp för källartrappan stod Kalle och några kompisar och lastade in den stora byrån.

”Vi måste åka iväg och lasta ur detta lass” sa han när jag kom.

”Ok, jag hämtar en låda till och säger till Gunilla”, svarade jag. ”Men kör ni, vi tar min bil”.

Jag slängde in lådorna och gick ned i källaren igen.

Gunilla gick och låste alla dörrarna och vi körde iväg. Vid Kalles hus hjälptes vi åt att packa ur alla lådor och möbler. Sen bestämdes att jag och Gunilla skulle fixa lite lunch medan dom körde efter ett lass till.

En bil stannade utanför ingången till villan och Kalles son Oskar hoppade ur den.

”Jag är hungrig, finns det nån mat”, var det första han sa.

”Vi tänkte just fixa nåt”, svarade Gunilla. ”Vad är du sugen på?”

”Pizza”, svarade han.

”Bra idé” svarade Gunilla, då beställer vi hem en bunt pizzor.

Jag bar lådorna till förrådet medan Gunilla beställde efter några pizzor och dukade i köket.

”Jag tar bilen och hämtar dom”, sa hon när hon kikade in i förrådet. 

”Du går och duschar”, skrek hon uppför trappen åt Oskar ”annars får du ingen pizza”.

Jag hörde en djup suck uppifrån och en dörr som smällde igen på övervåningen. Fascinerande att Gunilla faktiskt verkade fungera som extramamma åt Oskar. Jag hade aldrig kunnat se henne som mamma. Hon var alldeles för rastlös och äventyrlig av sig. Men jag. Jag hade drömt om att få pyssla om barn, men livet verkade inte bli som man drömt om. Jag suckade och tog en ny kartong och bar iväg den.

Jag ställde kartongen ovanpå en annan kartong och sträckte på ryggen. Aj, vad det värkte. Hur många lass kunde det vara kvar nu. Jag gick tillbaka och hämtade ännu en kartong som skulle till förrådet. 

”Lunch” ropade Gunilla när jag efter ännu några vändor sträckte ut min värkande rygg. Äntligen en paus.

Jag gick till toaletten och tvättade av händer och ansikte från damm och gick till köket.

När jag slukat en bit pizza ringde telefonen. Jag tittade på numret. Nä, ingen jag kände. Skulle jag trycka bort samtalet eller svara. Jag tryckte på den gröna knappen.

”Anna Mosshed”, svarade jag.

”Hej, det är Anna-Britta” hördes det i luren.

”Hej” svarade jag.

”Ja, som du kanske anar så ringer jag för att erbjuda dig tjänsten som administrativ chef”.

Jag drog efter andan. Vad sa hon.

”Menar du det”? Jag kunde inte låta bli att fråga fast det kanske lät dumt.

Jag hörde hur hon skrattade i andra ändan.

”Självklart, vi tror på dig. Vad säger du, vill du ha betänketid om du tackar ja till tjänsten eller inte”. Fortsatte hon.

”Ja eller nej” började jag. ”Alltså jag menar” fortsatte jag och hörde hur hon skrattade till.

”Du menar” fortsatte hon.

”Jag menar” jag började om och försökte tänka klart.” Jag menar att jag tackar ja till tjänsten och nej jag behöver inte betänketid.” 

Jag såg i ögonvrån hur alla runt matbordet tittade frågande på mig. Jag gick ut ur rummet när jag fortsatte prata. Hon erbjöd mig en lön som var mycket högre än jag själv skulle vågat önska och bestämde att jag skulle börja 2 månader senare.

”Fick du jobbet” frågade Gunilla så fort jag var tillbaka till köket.

”Ja” svarade jag. ”Och jag tackade ja på en gång. Oj”

”Grattis” Gunilla vände sig till de andra. ”Här ser ni den nye administrative chefen”

Kalle reste sig upp och gav mig en kram.

”Grattis Anna”, sa han. ”Du kommer att göra ett jättebra jobb.

Sen vände han sig till de andra.

”Det här måste vi fira, efter sista lasset åker vi iväg på en middag och firar”. Fortsatte han.

”Jaaa” kom det från Gunilla. ”Jag bokar bord”.

Kalle och hans kompis började diskutera en del.

”Två lass till tror jag det är” kom det från Kalle. ”Så vi hinner med god marginal. Vi kanske till och med hinner duscha före maten”

”Ingen mat oduschad” kom det snabbt från Gunilla. ”Och rena kläder”.

När de sista lassen var körda for Gunilla och jag hem till min lägenhet. Jag ställde mig i duschen och satte på mig en röd klänning och sminkade mig lite extra.

Sen tog vi bilen hem till Kalle och Gunilla gick iväg mot duschen. Jag satte mig ned i vardagsrummet och slog på tvn. Det var nyheterna på tv.

” Rökdykare har nu kunnat staga upp källartaket på universitetsbiblioteket, så polisen och brandchefen har kunnat gå ned i lokalerna. Efter första besöket har polisstyrkan fördubblats och nu väntar vi på en presskonferens som är utlovad om några minuter.”

Jag lutade mig framåt. Vad hände egentligen i Lund? Vi hade ju också en sprängning, men bara en liten förrådsbyggnad. Men universitetsbiblioteket, det var mycket värre.

”Nu ser vi polismästare Krister Adolfsson komma fram mot mikrofonen. Vi ska nu lyssna på vad han ska säga.

Reportern tystnade och kameran fokuserade på polismästaren. Han la några papper bredvid talarstolen och tittade runt över skaran av journalister innan han började.

”Hej, vad ser du”. Kalle kom och slog sig ned bredvid mig.

”Tyst, ska just vara presskonferens” svarade jag.

”så i gången hittade polismännen sprängmedel som ännu inte än detonerat, men de har nu lyckats ta bort detta från byggnaden. Längst inne i kulverten var de största skadorna. Där verkar det varit ett stort kassaskåpsvalv. Enligt Överbibliotekarien kände de från biblioteket inte till detta. De hade bara en del förråd och magasin för äldre litteratur där nere. Tydligen har de som sprängt byggnaden blivit tvungna att utrymma snabbt, då det på golvet i valvet låg delar av guldtänder, guldsmycken och andra oidentifierade guldföremål. Dessa är nu flyttade av polisstyrkan till ett valv.”

Polismästaren tystnade och alla journalister ställde fråga efter fråga. Tv-reportern var tvungen att avsluta sin del av rapporten från Lund och programmet gick över till väderleksrapporten.

”Konstigt” sa jag och tittade på Kalle.

”Nån hade tydligen sin tjuvgömma där” svarade han.

Samtidigt kom Gunilla ned och det var härligt att se hur Kalle sken upp när hon visade sig.

Vi reste oss och åkte iväg för en firarmiddag.

Kapitel 56 – Guldet

”Längst inne i kulverten var de största skadorna. Där verkar det varit ett stort kassaskåpsvalv. Enligt Överbibliotekarien kände de från biblioteket inte till detta. De hade bara en del förråd och magasin för äldre litteratur där nere. Tydligen har de som sprängt byggnaden blivit tvungna att utrymma snabbt, då det på golvet i valvet låg delar av guldtänder, guldsmycken och andra oidentifierade guldföremål. Dessa är nu flyttade av polisstyrkan till ett valv.”

Jag stirrade på tv: n. Vad sa polismästaren. Guld. De hade hittat guld. Ingen hade hunnit flytta guldet och ingen hade hunnit stjäla guldet. Vad innebar detta. Vad innebar detta för mig?

Var det detta han menade med att ”Guldet blev till sand”?

Var detta friheten för mig?

Jag tog fram mobilen och ringde ett nummer.

”Hedlundakyrkan Gerd”, svarade det i andra änden.

”Jag måste få träffa dig” sa jag direkt hon svarat.

”Hej Konrad, du får vänta till imorgon”, svarade hon. ” Jag är faktiskt hemma och har ledig kväll”. Men imorgon söndag jobbar jag. Men först ska jag predika på Gudstjänsten och sen vara social och tillgänglig för de som kommit till kyrkan, men sen.” Hon tystnade ett tag, sen fortsatte hon. ”Men kom till Gudstjänsten, så får du höra min predikan och fika lite så kan vi träffas sen”.

”Mmm” jag tvekade lite.

”Förresten, ta med dig Katarina denna gång. Vi ses”. Sen avslutade hon samtalet utan att jag hunnit svara om det passade mig.

Jag gick in i köket och satte på lite kaffe. Katarina hade satt sig vid sitt skrivbord och börjat läsa några rapporter hon behövde läsa in sig på för jobbet. Jag öppnade dörren till arbetsrummet och talade om att det var kaffe.

”Katarina” sa jag när vi satt vid köksbordet med varsin kaffekopp.

”Mmm” sa hon och tittade på mig.

”Du vet ju att jag träffade Gerd här om dagen” började jag. ”Jag har ju haft svårt att träffa en psykolog, då jag känner många av dem personligt, men när jag överrumplades av ett störtregn, hamnade jag på Hedlundakyrkan”.

Katarina nickade och jag log. Hennes frisyr såg fortfarande ut som om hon varit ute och cyklat men hon hade börjat få några gråa hårstrån. Jag kunde inte minnas att jag sett dem förut. Kunde hon ha fått dessa under den här jobbiga tiden. Vi hade åldrats otroligt mycket under dessa månader båda två.

”Jag kunde prata med henne. Hon är en bra lyssnare. Men nu vill jag berätta en del för dig. Det som hänt i Lund har nog befriat mig” fortsatte jag.

”Vad har Lund med dig att göra?”  Katarinas panna rynkades och ögonen blev små.

”Men jag vill att du följer med till Gerd imorgon förmiddag och jag berättar slutet för er båda två”.

”Kan vi inte sitta hemma bara vi två” Katarina lät inte nöjd.

”Det är jobbigt och jag tror att Gerd kan vara stöd för oss båda”, svarade jag.

”Jag är rädd”

”Rädd för vadå? Du kan väl inte vara rädd för mig?” Katarina lät tvivlande.

”Gerd vill att vi kommer klockan elva när dom har Gudstjänst och lyssnar på henne när hon predikar. Sen var det visst fika efter och därefter skulle vi få prata med henne”. Fortsatte jag utan att svara på hennes undran.

”Ska vi gå i kyrkan? Det har vi väl inte gjort sen begravningen av min moster”, sa Katarina och skakade på huvudet.

”Snälla Katarina, gör det för min skull”, jag tittade ner på den tomma kaffekoppen.

Jag kände en arm på ryggen och vände mig om och hamnade i Katarinas famn. Naturligtvis började tårarna rinna igen.

”Klart jag följer med, klart jag gör det”.

Kapitel 57 – Slutet

Luften var hög och kall när vi sakta promenerade mot kyrkan. Vi höll varandra i handen och var alldeles tysta. Vi tog en omväg och gick ned till älven för att sedan komma upp vid höghusen på Kvarnvägen. Vi träffade flera par som promenerade. Många med en hund, men också många som tog en cykeltur.

Vi tog oss över Backenvägen och tittade på Icaaffären där flera personer stod i kö för att komma in direkt när affären öppnade.

När vi såg Hedlundakyrkan stannade Katarina till.

”Tänk, jag har åkt buss förbi så många gånger, men ändå inte sett att det är en kyrka.” Hon tittade på mig.

”Nä, jag har inte heller tänkt på att det låg en kyrka här” svarade jag.

Vi gick in i kyrkan och hängde av oss jackorna och följde strömmen av främst gråhåriga människor in mot kyrksalen. Vid dörren in till kyrksalen stod Margit och räckte oss ett program. 

”Välkommen Konrad” sa hon och log mot mig.

”Det här är min fru Katarina” sa jag till henne.

”Välkommen Katarina” sa hon och tog henne i hand. ”Jag heter Margit Svensson och är medlem i denna församling”.

Katarina och jag gick och satte oss långt bak på högra sidan av kyrksalen. Längst fram stod en talarstol och till vänster om den ett altarbord och längst fram bakom altarbordet mot några höga fönster fanns det nya gröna växter istället för de som jag hjälpte till att bära ut. Korset hängde där i mitten. 

”Jag har lärt mig att korset är tomt för att dom tror att Jesus har uppstått”, viskade jag till Katarina. ”Och när det är ett kors där Jesus hänger kvar kallas det krucifix”.

Orgeln började spela och vi blev tysta. Ingen av oss sjöng med, då det var en okänd psalm för oss.

Efter ett tag var det dags för Gerd att predika. Hon stod där framme vid talarstolen, liten och satt, men ögonen kändes som om dom vilade på mig och att det hon talade om var till mig.

Jag vet inte riktigt vad det handlade om, men jag kom ihåg att hon pratade om att älska sig själv. Som vanligt så blev jag berörd och var tvungen att torka mig i ögonen.

Det var en solosång och sen hade dom bön och alla som ville fick tända ett ljus. Det var många som gick fram och tände ett ljus. Jag skulle ha velat tända ett ljus, men jag ville inte märkas för mycket.

Gerd tackade alla i slutet och inbjöd alla till kaffe. Jag och Katarina reste oss och följde efter de andra som gick bak mot serveringslokalen. Margit slöt upp vid vår sida.

”Jag bjuder på kaffet idag” började hon. ”Vi brukar bjuda de som är här första gången.”

Vi gick fram till ett serveringsbord där det fanns mackor och en kaka. Vi tog för oss och sen förde Margit oss till ett bord med kaffekoppar och en termos. Efter ett tag satte sig även en man med runda glasögon och tunt vitt hår.

”Hans” sa han och räckte fram handen. Vi tog den och presenterade oss.

”Jag är gift med Margit” förklarade han.

Det blev en riktigt trevlig kaffestund. Margit och Hans hade just gått i pension och hade kommit tillbaka från en tre veckors resa i Sydafrika.  De hade mycket att berätta och ställde bara ibland frågor till oss, men pressade oss inte att svara.

Efter ett tag kom Gerd och satte sig hos oss. Hon sa inget utan satt mest och lyssnade på vårt samtal.           

”Okej” kom det efter ett tag från Gerd.

”Vi har ett uppdrag att göra, tror det är dags nu” sa hon och tittade på mig och Katarina.

Vi sa adjö till Hans och Margit och följde efter Gerd till hennes kontor och satte oss på 

Gerd tittade på oss båda och började.

”Konrad har varit här och berättat om sin barndom, sin uppväxt, hur han träffade dig. Men allt detta känner du väl till?” Hon vände sig mot Katarina, som nickade.

”Han var spelmissbrukare”, känner du till detta? Katarina nickade igen.

”Det var detta att alltid spela en roll som ställde till hans spelmissbruk, eller hur Konrad”. Hon vände sig mot mig och denna gång nickade jag.

”Jag tänkte att du skulle berätta lite från din tid i Malmö för oss och det var ju där du hamnade i knipan, eller hur?”. Jag nickade igen.

”Konrad berätta lite om detta, så vi får en bakgrund”. Sen tystnade hon och tittade på mig.

Jag såg ned på mina händer. Tittade på min guldring, som betydde så mycket för mig. Men jag visste att jag måste berätta.

Jag berättade om hur jag for ut och spelade, först vann jag en del, men sen förlorade jag allt. Jag berättade om självmordet, som tagit mig så hårt.

När jag kom till tiden då Katarina och barnen for iväg tordes jag inte lyfta blicken.

Men ingen sa något utan de satt tysta och lyssnade.

”Jag fick ett val en gång. Men då hade det stått mellan att klara examen eller misslyckas med den. Hade jag misslyckats, så hade jag fått gå fri”. Jag tystnade ett tag. Jag kände Katarina stryka min arm.

Till sist kom jag fram till den dagen i Umeå, då jag blev bortförd.  Jag kände mig alldeles torr i mun.

”Vatten” sa jag och tittade på Gerd.

Gerd hämtade ett glas vatten och när jag druckit det började jag berätta.

Kapitel 58 – Måndag 2 feb kl 19:55

Jag tittade mig omkring. Det var visserligen kväll och inte många var kvar på universitetet, men jag ville inte göra några misstag. Ett felsteg, en nonchalant handling kunde äventyra allt. Men byggnaden låg mörk och tyst. Jag gick ned en trappa och öppnande branddörren. Den knarrade lite, så jag stannade upp mitt i rörelsen.  Men inga ljud hördes. Jag öppnade dörren helt. Den var tung och trög, så jag fick ta i med båda händerna. Kulverten låg i mörker. Jag lyssnade igen, men då allt var tyst tryckte jag in ljusknappen. Ljuset kom som i vågor och kulverten öppnade sina hemliga gångar i detta kalla lite dimmiga ljus, några lysrör fortsatte att tändas och släckas med det typiska ljudet från blinkande lysrör. Kulverten gick både åt vänster och åt höger. Jag valde den högra vägen och gick med bestämda, men försiktiga steg framåt. Längre fram fanns en dörr som gick upp till sjukhuset och en gång som svängde till vänster, samt den väg som jag valde, som fortsatte rakt fram. Jag gick bara cirka 10 meter till och sedan in i en gång till höger. Det såg ut att vara en blindgång. Den sträckte sig 5 meter och slutade i en cementvägg. Jag tittade runt omkring och lyssnade uppmärksamt. Inte ett ljud. Jag böjde mig ned mot cementgolvet och tryckte försiktigt på något som såg ut som en sten. I väggen knakade det till och ett litet hål visade sig ungefär en meter upp på dörren.  Jag tog av mig mitt halsband som såg ut som ett kors. Jag lyfte en liten spärr som fanns på korset och kunde på så sätt förvandla korset till en nyckel. När jag gjort detta lyssnade jag en sista gång, innan jag satte nyckeln i låset och vred om. Dörren, som var ca 40 cm tjock och trög och tung öppnade sig sakta. Jag gick in i öppningen och drog dörren efter mig. Ett klick hördes då dörren reglades. Mörkret var kompakt och luften var tung. Inga ljud hördes bara ett sakta väsande som av ett gammalt ventilationssystem. Ur fickan plockade jag upp en ficklampa, det var mörkt, men jag hade inte vågat ta fram ficklampan förrän nu, då någon kunnat se det och börjat fundera över vad jag gjorde. Jag lyste på golvet, som var stenigt och ojämnt och började sedan gå. Efter ett kort tag fanns en liten trappa som slutade i en dörr. Jag gick upp de få stegen och lyste runt dörren. Dörren styrdes av ett kodlås. Jag stoppade handen i fickan och plockade upp en liten pappersbit. 

”Du vet ju hur dålig jag är att komma ihåg sifferkombinationer”, sa jag och tittade på Katarina.

Jag fortsatte därefter berättelsen.

När jag slagit in koden hördes ett tyst pip och dörren knäppte till och öppnades. 

Först kom jag in i en hall där jag hängde av mig jackan och tog av mig mina skor. Vid sidan om hatthyllan fanns ett skåp med små lådor med olika nummer. Mitt skåp var nummer elva och där fanns ett par inneskor som jag tog på mig. 

Innanför hallen fanns ett stort rum med ett stort konferensbord som upptog nästan hela rummets yta. Bakom konferensrummet hängde fyra tavlor. Längst bort i rummet fanns en öppning där man kunde skymta en kokvrå. Där stod en kaffebryggare på och bryggde kaffe. Vid den stod en äldre man med grått hår. Han var mycket mager och senig i kroppen. När dörren öppnades vände han sig om.

Jag nickade åt honom och då var kl 20.00. Det visste jag då fyra dolda dörrar öppnades samtidigt. Dörrarna var dolda bakom de 4 tavlorna. Alla fyra männen som kom in stirrade på mig med en bister min. 

Jag minns hur jag huttrade till och händerna darrade lite, men stoppade händerna i fickan, så ingen kunde se. Sedan nickade jag åt männen och drog fram en stol vid bordet.

Jag fick en kopp kaffe och lyfte handen för att dricka. Alla männen stirrade på mig och det kändes obehagligt. Kaffet var beskt och varmt. Jag ställde ned koppen och hällde i lite mjölk innan jag tog en klunk till. När alla druckit ur sitt kaffe reste sig mannen med doften av vanilj. Hans namn var okänt, men att han var viktig, det förstod man.

Då började rummet snurra och i det ögonblicket tyckte jag att jag såg ett snett leende från vaniljmannen. Sen var allt mörkt.

Hur länge jag var borta vet jag inte men nästa gång jag vaknade mådde jag illa. Illamåendet kom varje gång det gungade. Jag spydde samtidigt som jag kände hur det rann nerför byxbenen. Det stank!

Jag kröp ihop i fosterställning och höll armarna om kroppen. Det värsta illamåendet var över, men jag hade ont i magen och var kall och blöt. Jag darrade av vätan och kylan och kände hur jag låg i en blöt fläck av skit och spya, men orkade inte flytta mig. Allt var mörkt omkring mig. 

Jag måste ha somnat, för nästa gång kunde jag se lite omkring mig. Det var stora lådor runt omkring mig och bara en tom fläck på ca 2×2 meter där jag befann mig. Vad hade jag hamnat i? Vad ville dom mig. Försökte koncentrera mig på det praktiska, så jag inte drabbades av panik. 

Bredvid mig fanns en flaska vatten. Jag försökte resa mig, men benen bar inte. Jag kröp mot flaskan och öppnade korken. Jag tog en klunk och drack sedan upp halva flaskan. Kände hur smaken i munnen gjorde att jag mådde lite bättre.

Jag drog av mig byxorna och kalsongerna. Kalsongerna var fulla av bajs och jag var nära att spy när jag såg detta och slängde dom snabbt åt sidan. Byxorna hängde jag upp över en låda för att torka. Det stank, hela jag stank. Jag tog en klunk vatten igen och försökte koppla bort doften.

Jag tog mig försiktig upp. Denna gång kunde jag resa på mig. Jag fick dock hålla mig stadigt i lådorna för att kunna stå. Det gungade hela tiden. 

Jag undersökte lådorna. Det fanns ingen väg ut utan jag var helt instängd. Jag började banka, men förstod ganska snart hur lite hjälp detta skulle ge. 

När jag tryckte på en låda öppnades en liten lucka. I den fanns lite mer vatten och en filt. Jag tog filten och kröp ned på den sida av det lilla rummet som fortfarande var hyfsat rent och snurrade filen omkring mig och somnade om.

När jag öppnade ögonen nästa gång var det ljusare. Någon verkade ha varit in till mig. Golvet var rengjort, det låg rena kläder över en låda och det fanns en hink i ena hörnet.

Benen var nu mindre darriga och jag såg mig omkring. Höga lådor runt omkring mig. Om jag ställde mig på tå kunde jag se bortanför lådorna och jag förstod nu att jag befann mig på en lastbil. Jag hörde ljudet av bilen och om jag lyssnade ordentligt kunde jag höra trafikbruset.

Jag gick fram till den låda där jag hittat filt och vatten sist. Där fanns nu en termos och några mackor.

Efter kaffe och mackor satte jag mig ned. Jag förstod att dom fört iväg mig, men vart? Hur lång tid hade jag sovit? Jag hade inte kvar klockan runt armen och min mobil hade jag lämnat på jobbet. Det verkade i alla fall vara mitt på dagen nu, då det var ljusare där inne. Kaffet var inte gott, men jag drack ändå en hel kopp. Men jag förstod efter ett tag att det var nog några sömntabletter blandade i kaffet, då jag hade svårt att hålla mig vaken. Vis av erfarenheten gick jag först till hinken och tömde magen innan jag kröp ihop i ett hörn och somnade igen.

Nästa gång jag vaknade stod vi stilla. Det var mörkare och bilens motor hade stannat. Jag försökte kika ut, men jag kunde inte se något det var bara svart. Jag försökte klättra över lådorna, men det var hopplöst. Jag kände mig fram med händerna tills jag hittade lådan och där fanns ännu en termos och två mackor. Jag mådde ganska dåligt och förstod att jag troligtvis skulle få i mig sömnmedel igen om jag drack ur termosen. Jag ställde undan den, men kände efter att tag att jag behövde få dricka något och tog en klunk. Det smakade inte lika beskt och jag blev inte trött på en gång. Kan ha varit en svagare dos denna gång. Det mörknade mer och mer och efter ett tag såg jag ingenting. 

Tankarna snurrade och jag kände paniken komma. Varför hade de dragit iväg mig. Vad ville de. Jag visste att dom inte var nöjd med mig. Jag hade valt att gå egna vägar ibland och inte lyssna på deras befallningar. Det hade gått bra hitintills, men nu hade jag nog gått ett steg för långt. Att vi skulle flytta ihop tandläkarna med läkarna var väl inte så märkvärdigt. Hade inte förstått att det var så viktigt. Men tydligen. 

Jag hade tydligen somnat igen, för nästa gång jag vaknade kände jag inte igen mig.

Det var bara ett svagt ljus som sipprade in genom en springa i ganska högt upp. Det var alldeles tyst. Jag reste mig och försökte kika upp genom springan, men den var för högt upp. Jag började istället känna mig omkring med händerna. Det verkade vara ett rum. Kändes som sten. Ett källarrum? 

Jag hade legat på något som kändes som en säng.

När jag vandrat omkring hörde jag att det knarrade. Det var dörren som öppnades. Håren på armarna reste sig och jag rös till. Det blev ljust. Jag kisade med ögonen. Det gjorde nästan ont att mötas av ett sådant ljus efter allt mörker. Jag kunde inte se vem som kom in, den personen stod mitt i dörröppningen och jag såg bara en svart skugga. Efter ett tag kunde jag öppna ögonen mer och såg att det var den gamle mannen som stått vid kaffebryggaren tidigare. 

”Här”, sa han och räckte mig en handduk och en bunt kläder. 

Jag tog emot det och tittade undrande på honom.

”Följ mig”, sa han bara och gick iväg.

Jag följde snabbt efter och kom till ett duschrum. Jag fick duscha och gå på toaletten.

När jag var klar försökte jag fråga ut honom.

”Var är jag? Varför har ni fört mig hit? Vad vill ni?

Han svarade inte på mina frågor utan sa bara.

”Följ mig”. Och gick iväg.

Jag hade ingen annat val än att följa efter honom.

Vi kom fram till en stor sal. Det såg ut ungefär som en biosalong fast det var bara 10 stolar. Han pekade på en stol och jag satte mig ned. Han gick iväg och lämnade mig.

”Vänta” ropade jag efter honom. ”Vart ska du”?  Jag reste mig upp.

”SÄTT DIG NED!” hördes en stark röst från några högtalare.

Jag dråsade snabbt ned i stolen samtidigt som bioduken lystes upp.

”DU HAR IFRÅGASATT VÅRA ORDER. DU HAR MOTARBETAT VÅR VERKSAMHET.”        Rösten från högtalarna var stark. Orden var på svenska, men jag kunde ana en brytning, kanske av tyska.

”MEN DU HAR I MÅNGA ÅR STÖTT VÅR VERKSAMHET GENOM DINA KURIRUPPDRAG OCH GENOM DIN VAKTVERKSAMHET I UMEÅ. DU ÄR EN DEL AV DEN VERKSAMHETEN, DET KAN DU ALDRIG KOMMA IFRÅN. DU HAR FÅTT ETT GOTT LIV TACK VARE DETTA. INTE EN ENDA GÅNG HAR DU FRÅGAT OM VARFÖR. MEN TROTS DETTA SKA DU NU FÅ SVARET. DETTA HAR DU STÖTT GENOM ALLA ÅR. DETTA HAR GETT DIN BMW, DINA RESOR OCH KANSKE DITT JOBB. VILL DU ATT DET SKA BLI KÄNT FÖR ALLA?”

Han tystnade och filmen startade. 

Jag tystnade mitt i berättelsen. Kunde jag gå vidare. Jag mådde illa. Jag tittade upp.

Gerd nickade uppmuntrande åt mig, men Katarina tittade ned på sina händer. Jag måste berätta, men jag ville inte minnas.

De första bilderna kom från Umeå. Jag kunde se bakom mötesrummet. Där fanns ett stort kassavalv med många hyllor. I hyllorna kunde jag se att det glimmade av något. När kameran gick närmare såg jag att det var guldskimrande.  Guldarmband, guldringar och smycken av guld av alla möjliga former. Sen låg det något mindre. Jag trodde först det var pärlor, men när kameran zoomade in detta såg jag att det var guldtänder.

Jag förstod att det var därför jag skickades till Umeå, för att vakta denna guldskatt. Det var mängder av guld. Var kunde allt detta kommit ifrån? Och det var precis vad jag fick svar på sedan.

Nästa sekvens kom från ett rum med något som såg ut som duschar. En mängd människor gick in i duschrummet och sedan startade duschen. Men vad hände. En efter en ramlade de ihop och man kunde se skräcken i deras ögon. Efter ett tag var allt lugnt och alla låg stilla på golvet. 

En dörr öppnades och några män med gasmasker på gick in och bar på stora säckar. De rörde vid människorna, flyttade dem åt sidan och verkade leta något. Men efter ett tag förstod jag. De tog av armband, halsband och ringar från människorna. De drog undan ett tiotal människor åt sidan och gick sedan ut. Efter ett tag kom två nya män med gasmasker på in i rummet. De gick fram till de människor som lagts åt sidan och öppnade munnen. Den ena höll upp munnen och den andra tog fram en hovtång och drog ut några tänder. När den förste var klar gick de vidare mot nästa.

Nästa filmfrekvens visade en skylt. Auschwitz!

Jag fick därefter gå tillbaka till mitt rum. Det hade nu satt in ett litet bord och där fanns lite mat. Jag mådde bara illa när jag såg maten och gick bara runt, runt i rummet tills jag inte orkade, då somnade jag en orolig sömn.

Sen började rutinerna. Varje morgon fick jag lite kaffe och en macka. Sen hämtade samma man mig. Jag fick duscha, men några nya kläder fick jag inte längre. Sedan fick jag gå tillbaka till mitt rum om det inte var filmvisning, vilket det var det någon dag per vecka. Jag fick se filmer eller bara bilder från koncentrationslägren. Det var från olika utrotningar genom gas eller skjutningar. Men också från en tandläkarklinik på ett av lägren där guldtänderna drogs ut utan bedövning och de stoppade in olika blandningar i hålen för att testa hållbarheten av olika material enligt en förklarande text. Utmärglade män, kvinnor och barn skrek ut sin smärta.

När jag sett en film kom rösten tillbaka som sa:

”DESSA HAR BEKOSTAT DIN RESA TILL THAILAND”      eller

”DET VAR DETTA SOM BETALADE DITT HUS”

Jag tystnade igen och satte händerna för ansiktet. Jag visste så väl vad filmerna visat för jag återupplevde dem natt efter natt.

Gerd och Katarina satt tysta. Katarina var vit i ansiktet och jag kunde se spår av tårar. Gerd tog Katarinas hand i sin och höll den i sin och jag kunde se hur Katarina höll fast i henne som om det var hennes livlina.

Skulle jag kunna fortsätta? Men jag kanske redan hade förlorat Katarina. 

Gerd tittade upp på mig.

”Vill du ha en paus?” frågade hon.

”Nej”, svarade jag. ”Jag orkar inte dra det en gång till.”

Jag åt inte mycket av maten jag fick varje dag, men drack lite vatten. Jag märkte hur jag fick dra åt byxorna mer för att hålla dom uppe.

Rutinen fortsatte. Kaffe, dusch och filmvisning. Denna gång när dom visade filmen kände jag igen mig. Det var en konferens jag varit på under tiden vi bodde i Lund. Jag fick först se hur jag hämtade ut ett kuvert från en postterminal, sedan hur jag på konferensen klistrade fast det under en stol.

Därefter en bildfrekvens där jag kunde se någon ta kuvertet. Jag kunde bara se hans händer. Jag fick även se när kuvertet öppnades. Det innehöll sedlar av okänd valör samt ett brev. Fick sedan se sedlarna byta händer och därefter en bild på en explosion. När de zoomade ut såg jag att det var en synagoga.

Jag stannade upp och minns skräcken när jag förstod att jag genom mitt handlade hade medverkat till antisemitiska händelser.  Då först hade jag förstått lite av vad min uppgift varit. Hade gynnat nazistiska nätverk genom mitt handlande och genom att utnyttja guld från judarna i koncentrationsläger. När den polletten ramlat ned och jag förstod vad jag varit inblandad i tappade jag livslusten. Hur skulle jag kunna leva med detta. Men det var inte slut än.

Rutinerna fortsatte. Nästa del av filmerna handlade just om vad jag gjort. De visade även min uppgift i Umeå som vaktare. Jag var den som släppte in personer som hämtade delar av guldet som skulle vidare till olika nazistiska nätverk och även till att muta folk inom akademin. För som jag förstod det handlade det både om att gynna tandläkarskrået, på olika sätt bl.a genom att muta tidskrifter att skriva om forskningen och gärna överdriva en del. Men även genom att söka fel på läkarskrået. Jag förstod inte varför detta var så viktigt och vad detta hade med de nazistiska nätverken att göra. Men tydligen bestod den sammanslutning jag tillhört bara av tandläkare främst från Sverige och Tyskland. Det hade tydligen något med bildandet 1943.

De berättade också om en motståndsgrupp som visste om vårt guld och ville ta del av detta. Av den orsaken var det viktigt att vi höll samman och inte lät det förstå var vi hade våra gömmor.  Det hade nästan hänt Umeå tack vare min oaktsamhet. Så nu måste guldet flyttas igen. 

Sista dagen jag var där berättade rösten en del om några tvillingar och hur orättvist livet blivit. Sen hur den ena som var tandläkare lyckats vända det till rikedom och kändisskap genom detta guld. Sedan började han prata om min framtid.

”DU VET NU VAD DET HANDLAR OM. VILL DU ATT DIN FAMILJ, DINA KOLLEGOR SKA KÄNNA TILL DETTA? DÄRFÖR ÄR DET VIKTIGT ATT DU HÅLLER TYST. ANNARS KOMMER DU BLI KÄND FÖR DINA SYMPATIER MED NAZISTER OCH KANSKE KOMMER DOM ATT GRANSKA DIN DOKTORSUPPSATS. HUR KUNDE DET GÅ SÅ BRA? VAR DET DIN FÖRTJÄNST ELLER…

MEN ALLT HANDLAR JU INTE BARA OM DIG. DU HAR EN FAMILJ. EN FRU OCH TVÅ BARN. VI VET VAR DOM FINNS OCH SÅ LÄNGE GULDET FINNS KVAR KOMMER DET ALLTID ATT VARA NÅGON SOM ÄR VILLIG ATT GÖRA OLIKA UPPDRAG… TÄNK OM DETTA UPPDRAG HANDLAR OM DIN FAMILJ!”

Det var sista gången. Nästa morgon kom inget kaffe. Ingen kom och knackade på dörren. Jag väntade men inget hände. Efter någon timme gick jag fram till dörren. Den var upplåst. Jag gick ut i korridorerna. Jag hittade till toaletterna och till filmrummet, men det ända jag kunde hitta på toaletten var några udda skor och en smutsig handduk annars var det var tomt och tyst. Jag provade skorna och hittade några som satt någorlunda och irrade sedan runt i korridorerna hela dagen och först nästa morgon hittade jag en väg ut.

Jag var matt och slut. Hade ätit mycket lite och bara druckit lite vatten på toaletten under det senaste dygnet.  När jag kom ut var det så ljust. Jag kisade och gick framåt. Bilar tutade och det lät som om människor skrek runt omkring mig. Jag gick kisade framåt. Hur länge jag gick vet jag inte. Jag satt ett tag på en parkbänk och vilade. Jag tiggde mat och sov där jag hittade en sovplats. Hur länge jag gjorde detta vet jag inte, men sen såg jag någon jag kände igen. Förstod först inte vem det var, men jag gick åt det hållet. 

”Sen vet du Katarina att Anna tog hand om mig.” Jag tittade på Katarina, som höll händerna för ansiktet. 

Jag var så slut och så fylld av skam. Jag försökte säga något, men rösten lydde inte. Så jag slutade försöka. 

Jag kände hur ögonen fylldes av tårar. Hur skulle mitt liv bli nu? Men jag måste fortsätta berätta. Jag hade bara en bit kvar.

”Jag har inte vågat berätta något. För tänk om det skulle hända något med min familj. Sen skäms jag så mycket. Jag kan aldrig göra detta ogjort och vem kan förlåta mig? Inte jag och varför skulle någon annan. Detta är ju mitt eget val.

Men när jag hörde om Lund förstod jag att någon har avslöjat dom. Guldet från Umeå vet jag blev flyttat. Jag förstod det när jag hörde om sprängningen av förrådet och de inte fann något guld där. Motståndsgruppen var visst nära denna gång. Sedan blev guldet tydligen flyttat till Lund. Men där har det gått dåligt. Guldet ligger nu hos polisen, detta innebär att det inte finns guld kvar hos sammanslutningen och troligtvis skingras alla för att rädda sitt eget skinn. Detta innebär att hotet om repressalier är borta, så jag kan berätta.” Jag tystnade ett tag innan jag avslutade med: 

 ”Men min skuld kommer aldrig att försvinna”.

Kapitel 59 – Katarina

Jag tog fram nyckeln och låste upp ytterdörren och gick in. Katarinas steg var tveksamma och långsamma. Jag vände mig mot Katarina och sträckte ut min hand mot henne. Katarina stirrade på handen, vände sig om och plockade hon upp bilnyckeln. 

”Katarina” ropade jag efter henne. ”Katarina”.

Hon svarade utan att vända sig om. ” Måste tänka, kommer tillbaka”.

Hon satte sig i bilen och bara körde. Det var som om bilen drogs åt det enda ställe hon visste kunde ge henne lite frid.

När hon såg havet körde hon sakta fram mot stranden, stannade bilen och klev ut.

Det var en ovanligt varm och stillsam dag. Luften var fylld av fukt och luktade hav. Vindarna vilade och flyttfåglarna hade lämnat landet. Hon klättrade upp på en sten och ställde sig och tittade på det lugna vattnet där hon kunde se träden spegla sig mot ytan. Hon kände hur axlarna sakta sjönk neråt och hon tog ett djupt andetag.

Kinderna började fuktas av ett stilla tårflöde. Hon tömde sinnet på tankar och lät bara allt vara hav och luft. I sitt inre lät hon tankarna vila på en dikt av Edith Södergran för att koppla bort ovälkomna tankar.

Det är en strimma hav, som glimmar grå
vid himlens rand,
den har en mörkblå vägg,
som liknar land,
det är där min längtan vilar
innan den flyger hem.

Epilog

Jag satte mig vid köksbordet. Händerna skakade och huvudet värkte. I mitt huvud rullade ett mantra: Hon kommer tillbaka, hon kommer tillbaka, hon kommer tillbaka. När jag lutade huvudet mot händerna såg jag en tidning som låg på köksbordet. Jag tog den och slog upp den på måfå. Min blick fastnade på en artikel.

Aftonposten 21 september 2018

75 år sedan Tysktågen åkte genom Sverige

Det neutrala Sverige lät tyska soldater, krigsmaterial och kanske även annat forslas via tåg över Sveriges gränser. Nu har det gått 75 år sedan det hände, men fortfarande är inte hela historien känd. Vad fanns egentligen på tågen. Varför fick de färdas genom Sverige.

Var Sverige verkligen neutral?

Sergeant Olsson var en av dem som vaktade tågen som passerade. 

”Soldater kördes till Norge för att strida och sjuka soldater skickades tillbaka till Tyskland. Röda Korset bistod tyskarna med läkarhjälp och stödde tyskarna i dess strävan att få åka mellan krigsområdena.

Överallt stod människor i protest mot tågen. Men det fanns andra som vara glada över de jobb de fick genom tågens framfart. 
Om Sverige var neutralt? Tja, det var en svår fråga. Men nej, neutrala var vi inte.”

Men det fanns även andra krafter i Sverige som var måna om att tågen kunde gå genom Sverige. Men varför månade de om Tysklands väl. Nazister är det första man tänkte på. Men fanns det andra som utnyttjade Sveriges rädsla för att stöta sig med Tyskland.

Vad lastades egentligen in och ut på tågen inom Sveriges gränser?

Mitt på artikeln landande en droppe från mina ögon. Jag slog igen tidningen. Vek ihop den och ställde mig framför fönstret och tittade på parkeringen. Hon kommer tillbaka, hon kommer tillbaka.

---

Nu var denna berättelse slut. Men fortsätt gärna att läsa min blogg.

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!