Idag är det morsdag och jag tänker därför berätta om min mor. Min mamma dog för 8 år sedan, men jag tror att ni som känt henne inte glömmer bort henne i första taget.
Mamma var ganska intensiv. Lite för mycket kunde vi syskon tycka ibland. Men samtidigt något alldeles speciell. Hon älskade att bli uppvaktad. Vi firade hennes sista födelsedag hemma i hennes lägenhet när hon fyllde 84 år. Hon hade fått permission från lasarettet, men var så lycklig över firandet.

När hon fyllde 80 år hade vi ett öppet hus i kyrkan. Till detta tillfälle skrev jag en berättelse om Ylva Yrväder. Så här börjar den:

Yrvädret Ylva kom in till kaffesamlingen efter bönen. Ylva var fyllda 75 år, men hade en outsinlig energi och hade alltid nya idéer om vad de skulle göra.
“Jag har en idé”, sa hon.
Pensionärsgruppen hukade sig. Det var inte första gången och man visste aldrig vad som kunde komma.
“Jag tycker att vi ska genomföra en julvandring för skolbarnen i år”, fortsatte hon.
“Låter trevligt”, sa Greta, som gillade drama och alltid var med när det var något sånt. Greta var en av de yngre pensionärerna med sina 72 år.
“Ja, fast jag tänkte att vi inte skulle vara i kyrkan, utan i stadsparken”, fortsatte Ylva.
“VA”, sa alla pensionärerna i en mun.
Hilma sa det för hon hörde dåligt, men alla andra för de tänkte, vad har hon nu hittat på.

Ylva Yrväder är alltså min mamma. Alla de andra är personer i den församling hon var med i. Fast lite hopblandade karaktärer. Historien är faktiskt till 95% helt sann.

Läs hela berättelsen här: Julvandringen

Ni tycker kanske att det var en konstig bild av min mamma som jag la in till detta inlägg. Men jag tycker det stämmer ganska bra med hur hon var. Full av bus och upptåg. Rörlig som få. Att hitta henne under ett bord var inte konstigt. Inte heller uppe på en hatthylla när hon gömde sig för barnen när de lekte kurragömma. (Hon var ju bara strax under 80 år då).

Mamma var inte bara busig och full av upptåg, hon var aldrig rädd att dra igång någonting och var väldigt duktig att slita och jobba. Hon hjälpte till som extralärare när hon gått i pension från lärartjänsten. Hon skrev draman och turnerade med dem. Sen älskade hon att spela brännbolll med oss.

Så grattis på namnsdagen Mamma. Vi glömmer dig aldrig.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Vad saknar ni när man blir mer isolerade? Det som är intressant är hur vissa behov utkristalliserar sig, blir mer viktiga än man visste.

Jag saknar naturligtvis människor. Framförallt de som är mina närmaste. Men idag kände jag också att jag saknar kramar. Förut kramades man till höger och vänster. Barnbarn, barn, vänner men också kollegor och bekanta. Idag ställer vi oss en bit ifrån varann när vi pratar och helst utomhus. Vi rör inte vid varandra och vi pratar mest om den förändrade värld vi lever i.

Jag saknar andra samtalsämnen. Resor på gång, trevliga kulturella upplevelser och barnens eller barnbarnens utveckling.

Men mest saknar jag kramar.

Jag skickar en digital kram till er alla och hoppas på en fysisk kram framöver. Jag lever på hoppet.