Kapitel 2

Läs berättelsen om Konrad. Jag lägger ut nya kapitel två till tre gånger i veckan.

Här finns förra avsnittet om du missat det. Förra avsnittet.

Onsdag 4 feb kl. 19:45

Jag kom för ovanlighetens sent på morgonen och det innebar en lång dag på jobbet. Telefonen hade ringt oavbrutet hela förmiddagen.

 ”Tandläkarhögskolan, Anna Mosshed”, hade varit det vanligaste jag sagt under hela förmiddagen. Frågorna hade handlat om bokslut, fikabeställningar, reseräkningar och naturligtvis var professor Björk befann sig. 

Jobbet som ekonomisamordnare på institutionen för Odontologi innebar att jag var inblandad i det mesta på institutionen. Min närmaste chef var dekanen Konrad Björk eller professor Björk som vi oftast kallade honom. Han var noga med titlar och kunde behandla oss administratörer nonchalant samtidigt som han var hur trevlig som helst med andra professorer. Däremot kunde han vara ganska flirtig bland unga kvinnor. Jag var tydligen inte hans typ, så mot mig var han mer bossig än flirtig. Professor Björk hade sitt rum bredvid mitt. Hans rum var naturligtvis nästan dubbelt så stort som mitt. Men så brukar det vara. Vi administratörer brukar skoja om detta och säga: ”ju större rum, ju högre lön och ju mindre tid tillbringar man i sitt rum”. Jag har ett väldigt litet rum och tillbringade i princip all min tid i mitt rum också. 

Klockan var ganska mycket, men jag hade svårt att lämna jobbet när det fortfarande fanns ärenden som måste åtgärdas. Så när mobiltelefonen ringde satt jag kvar på kontoret. 

”Hej, det är Katarina, har Konrad dykt upp.”

Hon lät lite andfådd, lite orolig. Inga onödiga fraser bara för att vara trevlig utan rakt på.

”Nej, har inte sett eller hört av honom”, svarade jag.

”Jag har just kommit hem och han har inte varit här sedan i måndags. Vi åkte tillsammans i måndags morse. Han skjutsade in mig till flyget. Vi hade lite bråttom, så vi hann inte plocka undan disken, utan han lovade ta det på måndagskväll. Men allt ser ut som då vi for.
Han skulle ha hämtat mig på flyget idag men jag fick ta taxi och ingen bil är här hemma.”

”Konstigt”, sa jag. ”Men var är han och var är bilen.”

”Du har inte sett om bilen är på universitetet”, frågade Katarina.

”Nä jag har aldrig kollat efter den”, svarade jag. ”Men jag kan göra det nu.”

”Snälla, kan du” svarade hon.

Jag tog på mig vinterskorna och jackan. Det var -15 grader kallt idag, så man måste ta på ytterkläderna även om det bara var en liten bit att gå. Jag visste mycket väl var han hade sin parkeringsplats. Han hade skjutsat hem mig flera gånger efter sena möten och arbetskvällar.

Jag gick fram till Universitetsledningens hus som var ett stort glashus. Det var ett av de senast byggda husen på Campusområdet. Jag kikade upp mot glasfönstren för att se om även ledningen jobbade sent. Men det var mörkt i alla fönster och det hängde långa istappar från taket. Jag gick över gatan direkt efter rondellen, till en stor parkeringsplats. Längre fram, uppe på en kulle låg Vårdvetarhuset där framförallt fysioterapeuter och arbetsterapeuter utbildades. På den stora parkeringsplatsen hade Konrad sin plats.  På långt håll såg jag den. En blå metallic BMW M5, där stod den. Han hade alltid nya dyra bilar. Aldrig var det mer än två år mellan de olika bilköpen. Men så tyckte han om att visa upp sig och det yttre verkade vara viktigt för honom. Denna bil hade registreringsnumret som började med RTZ. Jag minns hur han klagat när han hade köpt bilen. 

”Hur ska man komma ihåg dessa bokstäver RTZ. Förut hade vi ju KRA och det var ju enkelt att komma ihåg”, klagade Konrad.

Jag skrattade och började sjunga för honom:

“If you’re blue and you don’t know, where to go to why don’t you go, where fashion sits, Puttin’ on the Ritz…”

”Tänk på Ritz, så är det enkelt att komma ihåg,” sa jag sen.

Jag tittade på bilen, motorvärmaren var inkopplad, så den var inte helt igenfrusen, så hur länge den stått där kunde man inte veta.

Jag gick tillbaka till kontoret och ringde Katarina och berättade.

”Jag ringer polisen”, sa hon. ”Nåt är fel.”

Jag sa inte emot henne. Jag höll med. Nåt var fel. 


Här är länken till nästa del. Kapitel 3 och 4.

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.


Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Även det dolda ska bli synligt- Början

Här kommer första delen i mitt manus. Två gånger till tre gånger i veckan kommer det nya avsnitt. Hoppas ni uppskattar det.


Trelleborg 1943

Tåget stannade i Trelleborg. Sergeant Olsson och Löjtnant Bergholm kom ut från den röda tegelbyggnaden som var centralstationen och kisade mot solen. Vagnen stannade med en suck och männen traskade i väg till första vagnen. I dörröppningen stod en tysk officer. Han gjorde honnör mot de svenska soldaterna och lämnade sedan över två papper till dem. Löjtnant Bergholm besvarade honnören medan Sergeant Olsson tveksamt lyfte handen men lät den aldrig beröra pannan till honnör mot tysken. Han höll sig bakom löjtnanten och knöt ena handen hårt bakom ryggen. Inom sig svor han tyst åt tysktågen. Hur kunde Sverige ha gått med på detta. 

Löjtnant Bergholm tog papperen och gick in till stationsbyggnaden. Han gick två trappor upp i den tornlikade delen av byggnaden, där militären hade sina kontor. Han lämnade dokumenten till kapten Sjöberg som snabbt ögnade igenom texten och sedan satte en stämpel på det ena bladet och återlämnade det till Bergholm och det andra bladet gav han till sin sekreterare Olga.

Löjtnant Bergholm gick tillbaka till tåget och lämnade det stämplade dokumentet till den tyske officeren och därefter vinkade Sergeant Olsson åt lokföraren som startade tåget och som körde vidare.

Vid tåget hade två unga pojkar arbetat med mattunnorna till tåget. De hade burit in dem till tågets köksregion och sedan tagit ut två tunnor av matrester, skräp och annat avfall som de nu lastade på sin lilla vagn som de sedan drog i väg med.

Tunnorna såg tunga ut. Sergeant Olsson såg när pojkarna släpade ut dem. När de lämnade sina fulla matkantiner till tåget verkade de inte lika tunga att flytta. Konstigt. Han kliade sig i huvudet. Själv var han van att maten slösade man inte med. Men tyskarna måste vara riktigt bortskämda som fyllde så stora tunnor med så mycket avfall bara under färden från Tyskland till Trelleborg. 

Sergeant Olsson vände sig bort från pojkarna och gick in till stationen. Det skulle visst vara dans på folkparken ikväll. Tänk om han skulle våga att fråga Olga om hon ville följa med.


Kapitel 1

DEL 1

Onsdag  4 feb  kl. 08:58

De samlades i det ena sammanträdesrummet på våning 7. Union kallades det.  Vid sammanträdesbordet satt de fyra dekanerna tillsammans med budgetchefen och väntade.

När klockan var exakt 9.00 klev Åke Axelsson, rektor för Umeå universitet in med militärisk gång och som alltid kom han i exakt rätt tid och la ner sin välsorterade dokumenthög på sammanträdesbordet Efter honom slank akademisekreteraren in stängde dörren tyst. Dörren öppnades nästan på en gång igen. 

”Hej allihopa, vilken underbar dag. Snön gnistrar som en stjärnhimmel på jorden.” Kom det från universitetsdirektören som svepte in som en färgglad sommaräng, med sina röda linnebyxor och sin blommiga jacka och det stora lila halsbandet som klingade likt klockor när hon gick. Hon tittade på rektor och sa:

 ”Ursäkta att jag är sen” och satte sig snabbt ner på en ledig plats.

Rektor Åke Axelsson tittade sig omkring.

”Var är Konrad? Har han hört av sig?” Rektor vände sig mot Ulla Nilsson, budgetchefen. 

”Nej, jag har inte hört ett ord från honom. Han är nog bara försenad,” svarade hon.

”Ring efter honom”, fortsatte rektor med en hetsig ton mot Ulla Nilsson, ”se till att han kommer snarast, vi har viktiga ärenden att behandla och han måste vara med.”

Ulla tog sin mobiltelefon och gick ut ur sammanträdesrummet. Hon fick ofta göra sådana uppdrag. Ibland funderade hon på om det berodde på att hon var kvinna, eller att hon hade så svårt att säga ifrån. Hon skakade på huvudet, vad hade det egentligen för betydelse. Hon visste att hon var uppskattad för sitt jobb och gjorde ett bra jobb, men ibland hade hon hört att hon var för snäll. Men snäll var väl inget skällsord, ändå kändes det som en kritik. Men det var dags att ringa, först ringde hon Konrad Björks eget nummer, både mobil och arbetstelefon. Men inget svar. Hon gick då ned till sitt kontor på sjätte våningen och sökte rätt på numret till prefekten på institutionen för odontologi, Lars Hammar. 

”Hej Lars, det är Ulla Nilsson. Vi har dekanmöte och Konrad har inte dykt upp. Vet du var han är?”

”Hej, Ulla. Nä jag har igen aning. Men jag kan undersöka, jag ringer upp om fem minuter.”

Snön knarrade under skorna. Anna drog upp halsduken över näsan för att skydda sig mot kölden. När hon sneddade över universitetsområdet såg hon inga cyklar. De få människor hon mötte kom gående med tjocka jackor, täckbyxor och vinterkängor. Mössorna var långt neddragna över huvudet och många hade precis som hon dragit halsduken över näsan. 

När hon klev in i tandläkarhögskolans ingång stampade hon av snön från skorna och tog av mössan och halsduken. Hon skakade på huvudet och drog handen genom håret och gick sen de två våningarna upp till sin avdelning. Hennes rum låg i mitten av en korridor med kopieringsrummet till höger och Professor Konrad Björks rum till vänster. Fikarummet låg mittemot kopieringsrummet och där kunde hon se någon ta sin första kopp kaffe.

Hon hängde av sig sin jacka på galgen och tog av sig sina täckbyxor och hängde in dem i garderoben. Hon såg några blad som ramlat från blomman och plockade upp dessa och lade i papperskorgen och strök samtidigt fingrarna över fönsterkarmen, men inget damm fastnade på handen. På det tomma skrivbordet stod en dator, som hon startade. Samtidigt ringde hennes telefon.

”Tandläkarhögskolan, Anna Mosshed”, svarade hon.

”Ett ögonblick bara, jag ska se efter.”

Hon tog med en nyckel och gick in i Professor Björks rum. Rummet var fyllt av papper och postitlappar. Varje gång hon kom dit fick hon hejda sig från att lägga papperen i raka högar. Men trots högarna hittade hon snabbt hans kalender under en bunt papper. Hon bläddrade i den och läste hans anteckningar. Hon var just på väg ut ur rummet när hon såg att mobiltelefonen stack fram under högarna på andra sidan skrivbordet. Hon plockade fram den.

Hon gick tillbaka till sitt rum och lyfte på luren.

”Han är inte här, men i hans kalender står det inringat ett möte nu klockan 9, med kommentaren ”Viktigt!” vid sidan om. Dessutom så hittade jag hans mobil på skrivbordet och han har 25 missade samtal i den. Det är nåt som inte stämmer. Han går aldrig ett steg utan sin mobiltelefon”

”Konstigt”, sa Lars, ”jag ska nog försöka få tag i Katarina. Han kanske är sjuk.”

Katarina var professor Björks fru och jobbade som utredare åt Skolverket sedan ett år. 

Lars ringde till Katarina och hon blev mycket konfunderad.

”Jag pratade med honom på måndag vid halv åtta på kvällen. Då skulle han lämna arbetet och träffa några kollegor sa han. Jag är i Stockholm på jobbet och ska komma hem ikväll. Så jag vet inte hur sent det blev. Igår var jag upptagen hela dagen, så då väntade jag mig inget samtal.”

Lars ringde upp Ulla, igen. 

”Tyvärr jag vet inte var han är. Han har inte varit på jobbet sen måndagskväll.”

Ulla Nilsson gick tillbaka till dekanmötet. Rektor skulle inte bli glad. Det var ett viktigt möte, ett viktigt beslut som måste tas. Men utan alla dekaner var det svårt att fatta några beslut.

Hon öppnade dörren försiktigt till sammanträdesrummet. Universitetsdirektören föredrog sitt ärende om en förändringspilot med armarna viftande som väderkvarnar vilket gjorde att det lät som en klockringning från hennes halsband.  Alla låtsades vara helt uppslukade av hennes föredrag, men Ulla kunde se hur en del passade på att besvara mail under tiden. När hon kom in kastade de förstulna blickar på henne.

Rektor vinkade åt henne och hon gick fram till honom. Han såg frågande på henne.

”Ingen vet var han är, ingen har sett honom sen i måndagskväll. Som uppslukad av jorden”, viskade Ulla.

Rektor rynkade på pannan.

Universitetsdirektören avslutade sin föredragning och satte sig ned. Allas blickar drogs till Ulla och sedan på rektor som började tala.

”Som ni vet är detta ett viktigt beslut för hela vårt universitet och därför vill jag inte gå till Universitetsstyrelsen utan att ha er i Dekangruppen bakom mig, men…”

Han drog på orden, såg fundersam ut.

”Då vi inte får tag i Konrad Björk är det svårt att fatta några beslut, då medicinska fakulteten är den fakultet som detta påverkar mest. Så vi måste skjuta på detta beslutsmöte.”

Han plockade fram kalendern. 

”På fredag är absolut sista tidpunkten och får vi inte tag i Konrad Björk innan dess, får de skicka sin prodekan. Fredag kl 10.00 i detta sammanträdesrum.”

Rektor reste sig och visade på så sätt att mötet var slut och inga diskussioner om tiden för mötet fick förekomma.

Anna-Karin Fredriksson, dekan för humanistiska fakulteten, räckte upp armen för att få ordet. Rektorn tittade ned och reste sig. 

”Men” kom det från Anna-Karin ”På fredag ska jag ..”

Längre hann hon inte innan rektorn var ute ur rummet. De andra dekanerna såg bekymrade ut. Att sätta in ett möte med så kort varsel var aldrig bra. De var för det mesta fullt uppbokade flera veckor i sträck. Många gånger var de ute på resor i hela världen. Dessutom funderade de alla var Konrad Björk fanns. Visst var beslutet viktigt, men den som mest kunde bli ”drabbad” av beslutet var ju ändå medicinska fakulteten.

När rektor gått satt alla dekaner kvar med sina mobiler och kollade kalendrarna och skickade mail för att ställa in andra möten.


Nästa kapitel kan ni hitta här: Nästa kapitel

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.


Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading