Här kommer första delen i mitt manus. Två gånger till tre gånger i veckan kommer det nya avsnitt. Hoppas ni uppskattar det.
Trelleborg 1943
Tåget stannade i Trelleborg. Sergeant Olsson och Löjtnant Bergholm kom ut från den röda tegelbyggnaden som var centralstationen och kisade mot solen. Vagnen stannade med en suck och männen traskade i väg till första vagnen. I dörröppningen stod en tysk officer. Han gjorde honnör mot de svenska soldaterna och lämnade sedan över två papper till dem. Löjtnant Bergholm besvarade honnören medan Sergeant Olsson tveksamt lyfte handen men lät den aldrig beröra pannan till honnör mot tysken. Han höll sig bakom löjtnanten och knöt ena handen hårt bakom ryggen. Inom sig svor han tyst åt tysktågen. Hur kunde Sverige ha gått med på detta.
Löjtnant Bergholm tog papperen och gick in till stationsbyggnaden. Han gick två trappor upp i den tornlikade delen av byggnaden, där militären hade sina kontor. Han lämnade dokumenten till kapten Sjöberg som snabbt ögnade igenom texten och sedan satte en stämpel på det ena bladet och återlämnade det till Bergholm och det andra bladet gav han till sin sekreterare Olga.
Löjtnant Bergholm gick tillbaka till tåget och lämnade det stämplade dokumentet till den tyske officeren och därefter vinkade Sergeant Olsson åt lokföraren som startade tåget och som körde vidare.
Vid tåget hade två unga pojkar arbetat med mattunnorna till tåget. De hade burit in dem till tågets köksregion och sedan tagit ut två tunnor av matrester, skräp och annat avfall som de nu lastade på sin lilla vagn som de sedan drog i väg med.
Tunnorna såg tunga ut. Sergeant Olsson såg när pojkarna släpade ut dem. När de lämnade sina fulla matkantiner till tåget verkade de inte lika tunga att flytta. Konstigt. Han kliade sig i huvudet. Själv var han van att maten slösade man inte med. Men tyskarna måste vara riktigt bortskämda som fyllde så stora tunnor med så mycket avfall bara under färden från Tyskland till Trelleborg.
Sergeant Olsson vände sig bort från pojkarna och gick in till stationen. Det skulle visst vara dans på folkparken ikväll. Tänk om han skulle våga att fråga Olga om hon ville följa med.
Kapitel 1
DEL 1
Onsdag 4 feb kl. 08:58
De samlades i det ena sammanträdesrummet på våning 7. Union kallades det. Vid sammanträdesbordet satt de fyra dekanerna tillsammans med budgetchefen och väntade.
När klockan var exakt 9.00 klev Åke Axelsson, rektor för Umeå universitet in med militärisk gång och som alltid kom han i exakt rätt tid och la ner sin välsorterade dokumenthög på sammanträdesbordet Efter honom slank akademisekreteraren in stängde dörren tyst. Dörren öppnades nästan på en gång igen.
”Hej allihopa, vilken underbar dag. Snön gnistrar som en stjärnhimmel på jorden.” Kom det från universitetsdirektören som svepte in som en färgglad sommaräng, med sina röda linnebyxor och sin blommiga jacka och det stora lila halsbandet som klingade likt klockor när hon gick. Hon tittade på rektor och sa:
”Ursäkta att jag är sen” och satte sig snabbt ner på en ledig plats.
Rektor Åke Axelsson tittade sig omkring.
”Var är Konrad? Har han hört av sig?” Rektor vände sig mot Ulla Nilsson, budgetchefen.
”Nej, jag har inte hört ett ord från honom. Han är nog bara försenad,” svarade hon.
”Ring efter honom”, fortsatte rektor med en hetsig ton mot Ulla Nilsson, ”se till att han kommer snarast, vi har viktiga ärenden att behandla och han måste vara med.”
Ulla tog sin mobiltelefon och gick ut ur sammanträdesrummet. Hon fick ofta göra sådana uppdrag. Ibland funderade hon på om det berodde på att hon var kvinna, eller att hon hade så svårt att säga ifrån. Hon skakade på huvudet, vad hade det egentligen för betydelse. Hon visste att hon var uppskattad för sitt jobb och gjorde ett bra jobb, men ibland hade hon hört att hon var för snäll. Men snäll var väl inget skällsord, ändå kändes det som en kritik. Men det var dags att ringa, först ringde hon Konrad Björks eget nummer, både mobil och arbetstelefon. Men inget svar. Hon gick då ned till sitt kontor på sjätte våningen och sökte rätt på numret till prefekten på institutionen för odontologi, Lars Hammar.
”Hej Lars, det är Ulla Nilsson. Vi har dekanmöte och Konrad har inte dykt upp. Vet du var han är?”
”Hej, Ulla. Nä jag har igen aning. Men jag kan undersöka, jag ringer upp om fem minuter.”
Snön knarrade under skorna. Anna drog upp halsduken över näsan för att skydda sig mot kölden. När hon sneddade över universitetsområdet såg hon inga cyklar. De få människor hon mötte kom gående med tjocka jackor, täckbyxor och vinterkängor. Mössorna var långt neddragna över huvudet och många hade precis som hon dragit halsduken över näsan.
När hon klev in i tandläkarhögskolans ingång stampade hon av snön från skorna och tog av mössan och halsduken. Hon skakade på huvudet och drog handen genom håret och gick sen de två våningarna upp till sin avdelning. Hennes rum låg i mitten av en korridor med kopieringsrummet till höger och Professor Konrad Björks rum till vänster. Fikarummet låg mittemot kopieringsrummet och där kunde hon se någon ta sin första kopp kaffe.
Hon hängde av sig sin jacka på galgen och tog av sig sina täckbyxor och hängde in dem i garderoben. Hon såg några blad som ramlat från blomman och plockade upp dessa och lade i papperskorgen och strök samtidigt fingrarna över fönsterkarmen, men inget damm fastnade på handen. På det tomma skrivbordet stod en dator, som hon startade. Samtidigt ringde hennes telefon.
”Tandläkarhögskolan, Anna Mosshed”, svarade hon.
”Ett ögonblick bara, jag ska se efter.”
Hon tog med en nyckel och gick in i Professor Björks rum. Rummet var fyllt av papper och postitlappar. Varje gång hon kom dit fick hon hejda sig från att lägga papperen i raka högar. Men trots högarna hittade hon snabbt hans kalender under en bunt papper. Hon bläddrade i den och läste hans anteckningar. Hon var just på väg ut ur rummet när hon såg att mobiltelefonen stack fram under högarna på andra sidan skrivbordet. Hon plockade fram den.
Hon gick tillbaka till sitt rum och lyfte på luren.
”Han är inte här, men i hans kalender står det inringat ett möte nu klockan 9, med kommentaren ”Viktigt!” vid sidan om. Dessutom så hittade jag hans mobil på skrivbordet och han har 25 missade samtal i den. Det är nåt som inte stämmer. Han går aldrig ett steg utan sin mobiltelefon”
”Konstigt”, sa Lars, ”jag ska nog försöka få tag i Katarina. Han kanske är sjuk.”
Katarina var professor Björks fru och jobbade som utredare åt Skolverket sedan ett år.
Lars ringde till Katarina och hon blev mycket konfunderad.
”Jag pratade med honom på måndag vid halv åtta på kvällen. Då skulle han lämna arbetet och träffa några kollegor sa han. Jag är i Stockholm på jobbet och ska komma hem ikväll. Så jag vet inte hur sent det blev. Igår var jag upptagen hela dagen, så då väntade jag mig inget samtal.”
Lars ringde upp Ulla, igen.
”Tyvärr jag vet inte var han är. Han har inte varit på jobbet sen måndagskväll.”
Ulla Nilsson gick tillbaka till dekanmötet. Rektor skulle inte bli glad. Det var ett viktigt möte, ett viktigt beslut som måste tas. Men utan alla dekaner var det svårt att fatta några beslut.
Hon öppnade dörren försiktigt till sammanträdesrummet. Universitetsdirektören föredrog sitt ärende om en förändringspilot med armarna viftande som väderkvarnar vilket gjorde att det lät som en klockringning från hennes halsband. Alla låtsades vara helt uppslukade av hennes föredrag, men Ulla kunde se hur en del passade på att besvara mail under tiden. När hon kom in kastade de förstulna blickar på henne.
Rektor vinkade åt henne och hon gick fram till honom. Han såg frågande på henne.
”Ingen vet var han är, ingen har sett honom sen i måndagskväll. Som uppslukad av jorden”, viskade Ulla.
Rektor rynkade på pannan.
Universitetsdirektören avslutade sin föredragning och satte sig ned. Allas blickar drogs till Ulla och sedan på rektor som började tala.
”Som ni vet är detta ett viktigt beslut för hela vårt universitet och därför vill jag inte gå till Universitetsstyrelsen utan att ha er i Dekangruppen bakom mig, men…”
Han drog på orden, såg fundersam ut.
”Då vi inte får tag i Konrad Björk är det svårt att fatta några beslut, då medicinska fakulteten är den fakultet som detta påverkar mest. Så vi måste skjuta på detta beslutsmöte.”
Han plockade fram kalendern.
”På fredag är absolut sista tidpunkten och får vi inte tag i Konrad Björk innan dess, får de skicka sin prodekan. Fredag kl 10.00 i detta sammanträdesrum.”
Rektor reste sig och visade på så sätt att mötet var slut och inga diskussioner om tiden för mötet fick förekomma.
Anna-Karin Fredriksson, dekan för humanistiska fakulteten, räckte upp armen för att få ordet. Rektorn tittade ned och reste sig.
”Men” kom det från Anna-Karin ”På fredag ska jag ..”
Längre hann hon inte innan rektorn var ute ur rummet. De andra dekanerna såg bekymrade ut. Att sätta in ett möte med så kort varsel var aldrig bra. De var för det mesta fullt uppbokade flera veckor i sträck. Många gånger var de ute på resor i hela världen. Dessutom funderade de alla var Konrad Björk fanns. Visst var beslutet viktigt, men den som mest kunde bli ”drabbad” av beslutet var ju ändå medicinska fakulteten.
När rektor gått satt alla dekaner kvar med sina mobiler och kollade kalendrarna och skickade mail för att ställa in andra möten.
Nästa kapitel kan ni hitta här: Nästa kapitel
Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!
