Jag har skrivit tidigare hur viktigt det är att man försöker hålla kontakten med varandra. Det går att göra även om man fortfarande ska begränsa sina fysiska kontakter.

Det blev en extra väckarklocka för oss för en vecka sedan när vi var på en begravning av en vän. Hon dog helt plötsligt av en brusten aorta. Ingen förvarning, ingen möjlighet att förbereda sig. Det blev som en stor tung sten i hjärtat. Det var sorgen som hälsade på. Sorgen som kommer på besök då och då. En mamma eller pappa som dör, en vän, en släkting eller i vissa fall ett barn.

I detta fall kom först chocken, sedan frågan varför och sedan omtanken om hennes familj som nu lämnats ensamma. Sorgen den dunkade smärtan kom senare. Nästan det första vi gjorde var att ringa till några andra vänner. Både för att få tala om vad som hänt, men också för att i detta ögonblick blev det så tydligt hur viktigt det var att hålla kontakt med varandra.

Vi är beroende av varandra. Inte bara psykologiskt utan även vad vi gör påverkar varandra. Det är väl tydligt när de sa att de konstiga molnen över Umeå berodde på branden i Kalifornien.

Ja, vi gick fysiskt på begravningen. Det var tungt, men också skönt med ett riktigt avsked. Men sorgen är kvar.

Skicka gärna en kommentar i kommentarsfältet. Tyvärr får du inget mail om jag svarar på din kommentar, utan du får komma tillbaka till bloggen för att se vilka fler kommentarer som kommit in. För min blogg fungerar ju inte som Facebook.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

I sommar har vi kört runt i Sverige. Det har blivit många timmar i bilen. Vi brukar då passa på att lyssna på sommarprogrammen. En del är intressanta, andra berör oss så vi blir tårögda och en del är inte så roliga att lyssna på. Men varje sommar när jag lyssnar brukar jag fundera på vad mitt sommarprogram skulle handla om.

Jag läste ett kåseri i DN, där kåsören just skrev om vad hans sommarprogram skulle handla om. Han hade en bra barndom, det hände inte något speciellt när han växte upp. Han pluggade, fick jobb, bildade familj och var nu en vanlig Svensson. Han tyckte att det kunde han ju berätta om, för det berättas det inte ofta om.

Ungefär på samma sätt har jag tänkt. Vad har jag att berätta? Men så kom jag tänka på alla människor jag mött. Många fantastiska som kanske utan att de vetat om det betytt mycket för mig. Ett ord, en kram, ett mail eller SMS kan, om det kommer just i rätt tid, få så stor betydelse. Men jag skulle också berätta om när jag tog ett steg fram för att förhindra ett bråk och två kvinnor till gjorde samma sak i samma sekund, så jag blev inte ensam. Hur viktigt det är att jobba tillsammans för fred och frihet. Hur viktigt det är att uppmuntra varandra. Det skulle jag prata om.

Vad skulle du prata om?

Skriv och berätta i kommentarsfältet. Tyvärr får du inget mail om jag svarar på din kommentar, utan du får komma tillbaka till bloggen för att se vilka fler kommentarer som kommit in. För min blogg fungerar ju inte som Facebook.

Men jag kanske skriver om din kommentar i nästa blogginlägg. Vem vet?

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Ibland brukar jag och Bosse prata om gamla minnen. Det roliga är att vi minns så olika saker. Jag har starka minnen av saker som han inte alls känner igen och vice versa. Men vissa minnen har vi båda två.

Idag är det 45 år sedan vi förlovade oss. Det var på Meldersteins herrgård på midsommarafton. Jag sommarjobbade där, så vi fick skynda att förlova oss under min lunchpaus.

För 20 år sedan köpte mamma en liten stuga på 12 kvm som vi placerade på vår sommarstugetomt. Vi hjälptes åt att måla, tapetsera och inreda. Sedan hade vi en stor invigning av stugan med tal, musik och bandklippning på hennes födelsedag.

Om några dagar fyller vårt näst yngsta barnbarn 5 år. När hon föddes var vi barnvakt åt hennes äldre syster. Som i år fyller nio år.

Men det blir diskussioner när vi försöker komma ihåg vilket år vi åkte till Montpellier. Vad det ifjol vår eller för två år sedan. Då får vi ofta gå tillbaka till bilderna vi tagit för att komma ihåg det. Det är det bilden av mig föreställer. Mat i Montpellier.

Men det svåraste att minnas är de dagar då vi inte gör något speciellt. Lever i nuet eller bara är. De dagar när man inte kan koppla ihop med en plats eller hur gamla barnen var. Men dom dagarna är också viktiga, de är ändå de som formar livet.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Det dyker upp nya ord hela tiden utifrån den situation vi är i. Karantän- eller Coronaord skulle man kunna säga. Jag har i hela mitt liv gjort egna ord. Min mamma var likadan. När vi inte fann rätt ord för att beskriva något, så gjorde vi ett eget ord. Jag är hopplös på att tappa bort ord och uttryck och då blir det lätt egna ord.

Det är många med mig som karantänskriver. När man fått mer tid än vanligt att skriva.  Det konstiga är ju att flera Influncers har fått problem, inte beroende på att orden tagit slut utan att deras ord handlat om trängsel och fester. Däremot har det poppat upp nya influensers, många i ålder 70+. De så kallade Karantäninfluencers. 

Sen är de populära uttrycken, Håll ut!, Håll avstånd!, och naturligtvis Håll käften!. Det sista till de som hela tiden kritiserar det svenska sättet. Jag gillar det svenska sättet att handskas med krisen. Alldeles LAGOM, tycker jag. Förutom problemen med äldreboenden. Men det visar ju på något vi måste förbättra. Så kom ihåg detta till den dagen krisen är över och det blir tal om skattehöjningar för att värna äldreboenden. 

Just karantän verkar blivit mest poppis. Karantän-tv, eller jag måste börja karantäna om jag just blivit sjuk. Kanske även karantän-träna. 

I bilden ovan kan man prata om coronaavstånd mellan lunchgästerna.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!